en tyst minut
Genom en tyst minut sänder jag en tanke till Anders vars begravning är imorgon, skärtorsdagen, den 21 april. 11.00 i Viksängskyrkan i Västerås.
Jag önskar för allt i världen att jag kunde vara med. Love you, forever
Bolivia it is
Imorgon (onsdag) drar jag till Bolivia i fyra dagar. Lite semester sådär. Ett besluts som togs helt spontant igår. Jag åker tillsammans med fyra andra härifrån. Två tyskar, en holländska och australienare. Bra grupp med trevliga människor! Vad vi ska göra i Bolivia har vi inte bestämt ännu. Men vi ska utgå från La Paz.
Imorgon kväll tar vi nattbussen som tar 13 timmar!
Ser fram emot det mycket. Ska blir himla kul faktiskt!
Hörs på måndag!
beso
Imorgon kväll tar vi nattbussen som tar 13 timmar!
Ser fram emot det mycket. Ska blir himla kul faktiskt!
Hörs på måndag!
beso
livets olika sidor
Mina ögon tåras. Jag känner mig tom, ledsen, arg. Men mest frustrerad över att livet kan vara så orättvist. Just för att man växt upp på två skilda platser, på olika delar av jordklotet.
Jag satt som vanligt på en parkbänk på Plaza de Armas, huvudtorget, och präntade ner rader i min dagbok. I vanlig ordning passerade försäljare, unga som gamla, förbi mig där jag satt. De flesta av dem i hopp om att jag eller någon annan skulle köpa något. "No gracias" tackade jag vänligt och hoppet i ögonen på försäljaren dog ut. Bredvid mig där jag satt slog sig två skoputsare ner, 12 och 14 år gamla, deras händer var täckta av fläckar från skoputs och i händerna höll de sina redskap. De frågade om jag ville ha mina skor putsade, för 1 sol = 3 kronor, men jag tackade även den här gången nej.
Pojkarna satt kvar. Länge. Vi började prata. Jag är tacksam att vid sånna här stunder kunna språket. Det får en att slungas in i en annan värld. Jag frågade pojkarna om livet - om familjen, skolan, jobbet. Vi fick en fin konversation, dock präglad av svar som jag önskat att pojkarna aldrig skulle behövt säga mig.
Pojkarna älskade skolan. Konversationsklasserna och bildklasserna var favoritämnena. De gick i skolan så ofta de kunde. När de fick, och hade råd. Men de gick inte med elever i sin egen ålder. Den äldsta pojken, 14 år, gick i trean, men elever i 9 års åldern. Vad anledningen var, det sa han aldrig. Men jag såg att han skämdes. Då sa jag att det var lycka för mig att höra att han gillade skolan och att han trivdes och att han gick dit. Då sken han upp, och nickade instämmande.
På fritiden gillade pojkarna att ha kul, spela fotboll, besöka badhuset.. men mycket av fritiden gick åt att jobba. Jag ber er läsa ordet igen, jobba. 12 och 14 år gamla. Jobba. Det finns en lag i Peru som inte tillåter att någon under fjorton år jobbar. Den lagen följs inte. Den följs inte alls. Du kan gång på gång se små barn, i sex års åldern, sälja saker, med eller utan en vuxen. Det är sjukt. Det är helt förjävligt.
En skoputsning kostar mellan 1 - 5 soles, ca 3 - 15 kronor. Och antalet småpojkar som springer runt och putsar skor är många och antalet som vill ha sina skor putsade är få. "Muy poca gente quiere.. muy poca..."
Pojkarna pekade upp mot bergen och visade mig vart de bodde. Ett område där invånarna lever i extrem fattigdom, dvs. på ca 1 USD om dagen. De soles som pojkarna lyckas skrapa ihop räcker inte långt. Det räcker för dagen. Och de är så familjerna i denna fattigdom lever. För dagen.
Jag ville fråga pojkarna om de var lyckliga. Om de tyckte om livet. Men jag lät bli. Jag frågade istället om deras drömmar, vad de ville göra i framtiden. Men de visste inte. "No sé.. " var svaret. Och jag kunde tänka mig att det var svårt att se en framtid när varje dag är en ren mardröm.
Jag gav pojkarna några soles var. De tackade vänligt. Och jag kände att jag ville ge dom mer. Ge dom pengar att gå i skolan. Ge dom mat på bordet. Fylla deras hungriga magar. Ge dom hopp att kunna drömma. Ett hopp om en värdigare framtid. Jag sprang till banken. Fullkomligt slog mig fram genom folkmassan av människor. Jag ville fylla deras hungriga magar. Iallfall för en stund. Men när jag kom tillbaka var pojkarna borta. Där stod endast den ensamma parkbänken kvar, i mörkret. Utan Christian, utan Saulu. Utan mig. De hade återvänt till sin vardag. Ett liv som handlar om att överleva dagen.
Jag satt som vanligt på en parkbänk på Plaza de Armas, huvudtorget, och präntade ner rader i min dagbok. I vanlig ordning passerade försäljare, unga som gamla, förbi mig där jag satt. De flesta av dem i hopp om att jag eller någon annan skulle köpa något. "No gracias" tackade jag vänligt och hoppet i ögonen på försäljaren dog ut. Bredvid mig där jag satt slog sig två skoputsare ner, 12 och 14 år gamla, deras händer var täckta av fläckar från skoputs och i händerna höll de sina redskap. De frågade om jag ville ha mina skor putsade, för 1 sol = 3 kronor, men jag tackade även den här gången nej.
Pojkarna satt kvar. Länge. Vi började prata. Jag är tacksam att vid sånna här stunder kunna språket. Det får en att slungas in i en annan värld. Jag frågade pojkarna om livet - om familjen, skolan, jobbet. Vi fick en fin konversation, dock präglad av svar som jag önskat att pojkarna aldrig skulle behövt säga mig.
Pojkarna älskade skolan. Konversationsklasserna och bildklasserna var favoritämnena. De gick i skolan så ofta de kunde. När de fick, och hade råd. Men de gick inte med elever i sin egen ålder. Den äldsta pojken, 14 år, gick i trean, men elever i 9 års åldern. Vad anledningen var, det sa han aldrig. Men jag såg att han skämdes. Då sa jag att det var lycka för mig att höra att han gillade skolan och att han trivdes och att han gick dit. Då sken han upp, och nickade instämmande.
På fritiden gillade pojkarna att ha kul, spela fotboll, besöka badhuset.. men mycket av fritiden gick åt att jobba. Jag ber er läsa ordet igen, jobba. 12 och 14 år gamla. Jobba. Det finns en lag i Peru som inte tillåter att någon under fjorton år jobbar. Den lagen följs inte. Den följs inte alls. Du kan gång på gång se små barn, i sex års åldern, sälja saker, med eller utan en vuxen. Det är sjukt. Det är helt förjävligt.
En skoputsning kostar mellan 1 - 5 soles, ca 3 - 15 kronor. Och antalet småpojkar som springer runt och putsar skor är många och antalet som vill ha sina skor putsade är få. "Muy poca gente quiere.. muy poca..."
Pojkarna pekade upp mot bergen och visade mig vart de bodde. Ett område där invånarna lever i extrem fattigdom, dvs. på ca 1 USD om dagen. De soles som pojkarna lyckas skrapa ihop räcker inte långt. Det räcker för dagen. Och de är så familjerna i denna fattigdom lever. För dagen.
Jag ville fråga pojkarna om de var lyckliga. Om de tyckte om livet. Men jag lät bli. Jag frågade istället om deras drömmar, vad de ville göra i framtiden. Men de visste inte. "No sé.. " var svaret. Och jag kunde tänka mig att det var svårt att se en framtid när varje dag är en ren mardröm.
Jag gav pojkarna några soles var. De tackade vänligt. Och jag kände att jag ville ge dom mer. Ge dom pengar att gå i skolan. Ge dom mat på bordet. Fylla deras hungriga magar. Ge dom hopp att kunna drömma. Ett hopp om en värdigare framtid. Jag sprang till banken. Fullkomligt slog mig fram genom folkmassan av människor. Jag ville fylla deras hungriga magar. Iallfall för en stund. Men när jag kom tillbaka var pojkarna borta. Där stod endast den ensamma parkbänken kvar, i mörkret. Utan Christian, utan Saulu. Utan mig. De hade återvänt till sin vardag. Ett liv som handlar om att överleva dagen.
Inställt.
Fältprojektsdagen med Plan tyvärr inställd. Jättetråkigt. Men jag håller tummarna för att det blir en annan dag!
Idag ska jag istället ägna mig åt att förbereda allt material till barnen och på eftermiddagen blir det jobb!
Puss o kram
Vilken chans!
Imorgon har jag fått chansen att fälja med Plan International Peru till ett av deras projekt utanför Cusco, för att se hur organisationen arbetar i fält med barns rättigheter. Ska bli jättespännande och jag ser fram emot det mycket! Nu denna vecka så har jag påbörjat min volontärperiod. Jag trivs, även fast det är tufft med språket. Men jag lär ju komma in i det såsmorningom. Nu planerar jag för fullt för temaveckorna med barns rättigheter. Det är svårt på ett annat språk, men för varje minut som går så inser jag att det är det här jag vill syssla med som arbete i framtiden. This is me. All in. 
Bildbomb
Bloggen har legat nere i helgen men här kommer den utlovade sammanfattningen i form av en bildbomb. Det knasar jättemycket med bildtexterna så det får gå utan sålänge! Här är iallafall beviset på en fantastisk upplevelse, den bästa hitills i mitt äventyrsliv. Jag ska definitvit göra om det.
Efter fyra timmars hiking upphill var jag som första tjej i gruppen uppe, 4215 m ö h.
Aldrig utan er - mamma, pappa, bror - ni är alltid med mig
Efter fyra timmars hiking upphill var jag som första tjej i gruppen uppe, 4215 m ö h.
Aldrig utan er - mamma, pappa, bror - ni är alltid med mig
Fyra dagar jag alltid kommer minnas!
I made it! Efter fyra dagars hiking över berg och genom dalar är jag nu hemkommen. Ett äventyr jag aldrig kommer glömma. Ett äventyr som inte går att beskrivas, utan måste upplevas. Ett äventyr där jag svettats och svurit över de mördande tiotaltimmars uppförsbackarna - ett äventyr där jag kämpat och tagit mig fan på att jag skulle klara att komma fram till varje campsite - ett äventyr där jag lyckats och varit stolt över att jag klarat detta i stekande sol och skyfall med ett leende på läpparna till varje pris.
En fin sammanfattning kommer till helgen. Nu är jag helt slut och ska ta mig in till city för en välförtjänt massage.
Äventyret kan börja!
Hej vänner!
Jag har haft en jätte händelserik vecka och jag önskar att jag kunnat lägga in en bildbomb på alla fantastiska platser jag besökt. Men tyvärr är mitt internet det segaste i världen just nu. Ni får en bild på mig från Ollantaytambo, en ruinstad, två timmar ifrån Cusco. Med fantastiska ruiner som mer eller mindre knappt restruerats. Underbar utsikt från toppen och även en dag med grymt väder.
Nu ska jag snart sova för imorgon börjar äventyret som ska ta mig till Machu Picchu. (eller Machu Packhu som min pappa säger ;)) Upp med tuppen för att möta upp gruppen vid 6.30. Jag är grymt taggad. Jag kommer att vara borta i fyra dagar och återvänder hem tisdag kväll. Be för att vädret är med oss.
Hoppas ni sover gott där hemma
Puss och kram
Jag har haft en jätte händelserik vecka och jag önskar att jag kunnat lägga in en bildbomb på alla fantastiska platser jag besökt. Men tyvärr är mitt internet det segaste i världen just nu. Ni får en bild på mig från Ollantaytambo, en ruinstad, två timmar ifrån Cusco. Med fantastiska ruiner som mer eller mindre knappt restruerats. Underbar utsikt från toppen och även en dag med grymt väder.
Nu ska jag snart sova för imorgon börjar äventyret som ska ta mig till Machu Picchu. (eller Machu Packhu som min pappa säger ;)) Upp med tuppen för att möta upp gruppen vid 6.30. Jag är grymt taggad. Jag kommer att vara borta i fyra dagar och återvänder hem tisdag kväll. Be för att vädret är med oss.
Hoppas ni sover gott där hemma
Puss och kram
