livets olika sidor
Mina ögon tåras. Jag känner mig tom, ledsen, arg. Men mest frustrerad över att livet kan vara så orättvist. Just för att man växt upp på två skilda platser, på olika delar av jordklotet.
Jag satt som vanligt på en parkbänk på Plaza de Armas, huvudtorget, och präntade ner rader i min dagbok. I vanlig ordning passerade försäljare, unga som gamla, förbi mig där jag satt. De flesta av dem i hopp om att jag eller någon annan skulle köpa något. "No gracias" tackade jag vänligt och hoppet i ögonen på försäljaren dog ut. Bredvid mig där jag satt slog sig två skoputsare ner, 12 och 14 år gamla, deras händer var täckta av fläckar från skoputs och i händerna höll de sina redskap. De frågade om jag ville ha mina skor putsade, för 1 sol = 3 kronor, men jag tackade även den här gången nej.
Pojkarna satt kvar. Länge. Vi började prata. Jag är tacksam att vid sånna här stunder kunna språket. Det får en att slungas in i en annan värld. Jag frågade pojkarna om livet - om familjen, skolan, jobbet. Vi fick en fin konversation, dock präglad av svar som jag önskat att pojkarna aldrig skulle behövt säga mig.
Pojkarna älskade skolan. Konversationsklasserna och bildklasserna var favoritämnena. De gick i skolan så ofta de kunde. När de fick, och hade råd. Men de gick inte med elever i sin egen ålder. Den äldsta pojken, 14 år, gick i trean, men elever i 9 års åldern. Vad anledningen var, det sa han aldrig. Men jag såg att han skämdes. Då sa jag att det var lycka för mig att höra att han gillade skolan och att han trivdes och att han gick dit. Då sken han upp, och nickade instämmande.
På fritiden gillade pojkarna att ha kul, spela fotboll, besöka badhuset.. men mycket av fritiden gick åt att jobba. Jag ber er läsa ordet igen, jobba. 12 och 14 år gamla. Jobba. Det finns en lag i Peru som inte tillåter att någon under fjorton år jobbar. Den lagen följs inte. Den följs inte alls. Du kan gång på gång se små barn, i sex års åldern, sälja saker, med eller utan en vuxen. Det är sjukt. Det är helt förjävligt.
En skoputsning kostar mellan 1 - 5 soles, ca 3 - 15 kronor. Och antalet småpojkar som springer runt och putsar skor är många och antalet som vill ha sina skor putsade är få. "Muy poca gente quiere.. muy poca..."
Pojkarna pekade upp mot bergen och visade mig vart de bodde. Ett område där invånarna lever i extrem fattigdom, dvs. på ca 1 USD om dagen. De soles som pojkarna lyckas skrapa ihop räcker inte långt. Det räcker för dagen. Och de är så familjerna i denna fattigdom lever. För dagen.
Jag ville fråga pojkarna om de var lyckliga. Om de tyckte om livet. Men jag lät bli. Jag frågade istället om deras drömmar, vad de ville göra i framtiden. Men de visste inte. "No sé.. " var svaret. Och jag kunde tänka mig att det var svårt att se en framtid när varje dag är en ren mardröm.
Jag gav pojkarna några soles var. De tackade vänligt. Och jag kände att jag ville ge dom mer. Ge dom pengar att gå i skolan. Ge dom mat på bordet. Fylla deras hungriga magar. Ge dom hopp att kunna drömma. Ett hopp om en värdigare framtid. Jag sprang till banken. Fullkomligt slog mig fram genom folkmassan av människor. Jag ville fylla deras hungriga magar. Iallfall för en stund. Men när jag kom tillbaka var pojkarna borta. Där stod endast den ensamma parkbänken kvar, i mörkret. Utan Christian, utan Saulu. Utan mig. De hade återvänt till sin vardag. Ett liv som handlar om att överleva dagen.
Jag satt som vanligt på en parkbänk på Plaza de Armas, huvudtorget, och präntade ner rader i min dagbok. I vanlig ordning passerade försäljare, unga som gamla, förbi mig där jag satt. De flesta av dem i hopp om att jag eller någon annan skulle köpa något. "No gracias" tackade jag vänligt och hoppet i ögonen på försäljaren dog ut. Bredvid mig där jag satt slog sig två skoputsare ner, 12 och 14 år gamla, deras händer var täckta av fläckar från skoputs och i händerna höll de sina redskap. De frågade om jag ville ha mina skor putsade, för 1 sol = 3 kronor, men jag tackade även den här gången nej.
Pojkarna satt kvar. Länge. Vi började prata. Jag är tacksam att vid sånna här stunder kunna språket. Det får en att slungas in i en annan värld. Jag frågade pojkarna om livet - om familjen, skolan, jobbet. Vi fick en fin konversation, dock präglad av svar som jag önskat att pojkarna aldrig skulle behövt säga mig.
Pojkarna älskade skolan. Konversationsklasserna och bildklasserna var favoritämnena. De gick i skolan så ofta de kunde. När de fick, och hade råd. Men de gick inte med elever i sin egen ålder. Den äldsta pojken, 14 år, gick i trean, men elever i 9 års åldern. Vad anledningen var, det sa han aldrig. Men jag såg att han skämdes. Då sa jag att det var lycka för mig att höra att han gillade skolan och att han trivdes och att han gick dit. Då sken han upp, och nickade instämmande.
På fritiden gillade pojkarna att ha kul, spela fotboll, besöka badhuset.. men mycket av fritiden gick åt att jobba. Jag ber er läsa ordet igen, jobba. 12 och 14 år gamla. Jobba. Det finns en lag i Peru som inte tillåter att någon under fjorton år jobbar. Den lagen följs inte. Den följs inte alls. Du kan gång på gång se små barn, i sex års åldern, sälja saker, med eller utan en vuxen. Det är sjukt. Det är helt förjävligt.
En skoputsning kostar mellan 1 - 5 soles, ca 3 - 15 kronor. Och antalet småpojkar som springer runt och putsar skor är många och antalet som vill ha sina skor putsade är få. "Muy poca gente quiere.. muy poca..."
Pojkarna pekade upp mot bergen och visade mig vart de bodde. Ett område där invånarna lever i extrem fattigdom, dvs. på ca 1 USD om dagen. De soles som pojkarna lyckas skrapa ihop räcker inte långt. Det räcker för dagen. Och de är så familjerna i denna fattigdom lever. För dagen.
Jag ville fråga pojkarna om de var lyckliga. Om de tyckte om livet. Men jag lät bli. Jag frågade istället om deras drömmar, vad de ville göra i framtiden. Men de visste inte. "No sé.. " var svaret. Och jag kunde tänka mig att det var svårt att se en framtid när varje dag är en ren mardröm.
Jag gav pojkarna några soles var. De tackade vänligt. Och jag kände att jag ville ge dom mer. Ge dom pengar att gå i skolan. Ge dom mat på bordet. Fylla deras hungriga magar. Ge dom hopp att kunna drömma. Ett hopp om en värdigare framtid. Jag sprang till banken. Fullkomligt slog mig fram genom folkmassan av människor. Jag ville fylla deras hungriga magar. Iallfall för en stund. Men när jag kom tillbaka var pojkarna borta. Där stod endast den ensamma parkbänken kvar, i mörkret. Utan Christian, utan Saulu. Utan mig. De hade återvänt till sin vardag. Ett liv som handlar om att överleva dagen.
Kommentarer
Postat av: Jessica Johansson
Deras vardag går inte ens att föreställa. Ge dem lite kärlek från mig. Tänker på dig och hoppas att du har det bra. Kram
Trackback
