.

Jag har väldigt intressanta konversationer med min Mr and Mrs de la Torre. Till en början trodde jag att Ricardo var en ganska reserverad person, då han inte åt med oss och knappt sa någonting. Men igår åt vi frukost tillsammans och han pratade och berättade en massa intressanta saker. Vi talade om typisk matkultur i våra länder, jag tog upp köttbullarna – det var det första jag kom att tänka på som jag kunde säga på spanska – fast jag egentligen vet att köttbullar inte är så svenskt som vi svenskar tror… Sedan nämnde jag sillen och surströmmingen. Det hade de dock aldrig hört talas om förr. De berättade att de kände att det inte fanns någon typiskt peruanskt mat längre, all mat var en enda stor mix av alla olika nationaliteter som idag bor i Peru. Men så är det ju i Sverige också, vi tar ju efter från andra, och de tar efter från oss.
Vi pratade även om Peru politiskt sätt. Att landets pengar används på fel sätt och går åt korruption där politiker bygger sig stora stolta villor, när landsbygdsbefolkningen svälter. Vi talade även om Cusco’s rikedomar, där exempelvis té skulle kunna vara en stor inkomstkälla. Men med brist på resurser så finns ingen fabrik som kan tillverka téet, utan istället måste de importera det från Chile . Det handlar dock inte bara om resurser, det handlar om hur de äldre generationerna i Peru är fast i ett gammalmodigt synsätt. De har alltid styrts av något övre huvud, på Inkatiden var det hövdingen som bestämde vad som skulle göras och vad som inte fick göras, när spanjorerna hade makten över Peru var det de som styrde och ställde, likaså under militärkupperna. Många vuxna är inte vana vid att tänka själva, ta egna initiativ till förändring - de ser vad som behövs men det vet inte vad de ska göra åt det. Utan de lever i sin gamla vardag, de är begränsade i sinnet. Det låter hårt att säga såhär och döma ut dessa människor. Men Ricardo menade på att i många fall i Cusco ser det ut såhär. Ibland kanske till och med resurser finns, men ingen vet vart man ska börja, så resurserna går åt andra, kanske inte lika behövda saker. Han berömde dock mycket nästa generation, barnen. Då de till en större utsträckning kan gå i skolan så lär de sig att se världen med andra ögon, nya ögon. Och därmed lär sig uppfatta hur och ting kan fungera. ”Barnen har svaren, lösningarna..” menade han. Och det är som jag alltid själv sagt och haft som ett argument: dagens barn är framtiden. De är de som ska leva i det samhälle som beslutas om idag. Barnen har svaren, de är visare och intelligentare än vad många tror. Och skulle man släppa in barnen i beslutsfattande så tror jag själv att Peru skulle kunna få en ljusare och mer värdig framtid. 

När jag skriver det här inlägget (i förväg innan jag lägger in det så att ni kan se det) är klockan strax över sju på morgonen. Det har regnat hela natten och jag har vaknat och vridigt mig många gånger. Sängen är skön och jag sover bra men eftersom jag somnar så jäkla tidigt på kvällarna, redan runt sju – åtta, så vaknar jag ju tidigare. Igår var jag och Lucy ute och hon visade mig alla möjliga platser. Det var en bit att gå till Plaza de Armas – huvudtorget – men det var en fin vandring. När jag kom hem var jag helt slut. Vi åt en bit mat och sedan slocknade jag direkt. Höjden är ett faktum. Den söver en.

Idag har jag ledig dag och jag hade tänkt gå ut på egna äventyr. Bara i närheten av där jag bor till att börja med. Sakta men säkert för att kunna vänja mig vid höjden och huvudvärken. Imorgon börjar min skola, jag har två timmars grammatik och två timmars konversation mellan klockan 9 – 13. Jag längtar verkligen. Jag känner att jag förstår det mesta som Lucy och Ricardo säger men jag har svårt att forma egna och varierande meningar när jag ska svara eller fråga om saker. Det blir så simpelt och hackande och i fel tempus. Så jag längtar tills jag får komma igång igen. Jag hoppas även kunna träffa lite nya människor att umgås med i veckan. Yesica, min konversationslärare, ska visa mig runt och ta med mig ut på saker. Det ska bli kul att börja socialisera lite. Bygga upp en liten kompiskrets. Hon pratade om en engelsk tjej som var i min ålder som jag skulle få träffa. Spännande. Hoppas hon och jag kan komma att passa ihop.

Fråga på om saker ni vill att jag ska skriva om, eller visa er! Ju mer jag kommer in i livet här, desto mer intressantare blir nog mina texter. hehe.  I inlägget nedan kan ni se ett par bilder.

Jag förstår inte riktigt átt jag är här ännu. Alt känns som en enda stor dröm.

Kram på er!