.

När jag skriver det här är klockan tjugo minuter över sju på morgonen här i Peru. Jag har spenderat en halv dag samt en natt hos min familj. Och jag ska berätta hur bra det är.. Men först till resan. Efter att ha väntat i Madrid ungefär fem timmar skiljdes jag och Henrik åt på våra olika äventyr. Jag åkte rullband efter rullband genom den vackra ståtliga flygplatsen innan jag kom fram till min gate. Så fort jag satt mig ner i min flygstol så somnade jag och jag sov djupt i flera flera timmar, vaknade endast upp som i koma för lite mat. Jag är glad att flygningen varade nattetid så jag kunde sova. Jag vaknade upp ca tre timmar innan landning. Bredvid mig satt peruanen Luis Alejandro. Vi började prata lite smått. Ibland förstod jag inte alls vad han sa, då han bara kunde spanska – men han förklarade i ett lugnt tempo och i det hela förstod jag i alla fall sammanhangen. Han berättade allt möjligt om Peru och om Cusco, vad jag skulle besöka och vad jag skulle hålla mig borta ifrån, om fattigdom, klimat, kultur, allt möjligt. Och han sa till mig ”Du kommer aldrig någonsin komma till ett land som Peru igen – som erbjuder en så unik kultur”.

Innan landning i Lima berättade han hur ”utcheckning” och incheckningen på Limas flygplats gick till. Innan vi landade fick vi två papper, ett som handlade om immigration och ett annat som handlade om vad för typ av baggage man hade med sig, alt. om något skulle reklameras. Immigrationspappret lämnade man fram till tullpolisen, liknade det system som de har i Thailand – för er som varit där, man fick alla möjliga stämplar innan man kunde passera för att hämta upp baggaget. Det tog åratal att få sitt baggage men tillslut när jag hade det i min hand gick jag till incheckningen. Innan denna fanns det dock två moment, det första momentet var att man skulle bilda en kö (vilket jag har förstått att spanjorer/peruaner/todos som reser i dessa länder inte har någon aning om vad det betyder) så kön resulterade i en klump, där en kille skulle samla in allas baggage taggar (dvs. de som sitter på ditt incheckade baggage om det skulle försvinna ex.) Detta för att minska skräprisken. Moment två var att lämna fram baggage-lappen, efter att hon eller han som stod vid den kontrollen läst igenom lappen skulle man trycka på en knapp som visade att man blivit godkänd att komma in i landet eller ej. Spännnniiing…… jag blev godkänd. yey. Efter alla dessa moment kunde jag gå till incheckningen. Väl incheckad och klar måste man i Peru betala en sk. flygplatsskatt för att kunna vistas på flygplatsen samt för att få åka därifrån. Denna låg på ca 7 dollar = ca 45 kronor.

Resan till Cusco tog mindre än en timma och jag hade tur som fick en fönsterplats för inflygningen var helt magisk. Stolta bergstoppar avlöste varandra, smala slingriga vägar gick upp och ned i ett grönskande landskap, några hus var placerade här och var vid landsbygden. Solen sken och speglade över staden. Stadskärnans alla hus var i världens alla färger, tätt intilliggande varandra. Jag trodde inte mina ögon, det var helt fantastiskt. Flygplatsen var liten med endast ett baggageband. Efter att jag hämtat min väska stod en man med skylten ”Johanna Ekman” utanför. Han var stor och kraftigt byggd med ett typiskt peruanskt utseende. Och efter en tur med bilen, en biltur där jag nästan trodde att bilen var snodd, så kom jag till mitt hem. Huset ligger ett stenkast bort från main street, på andra våningen i en större lägenhetsbyggnad. Ett ganska ruttet hus från utsidan med ljuvligt på insidan.

Jag välkomnades med coca-té, som jag tänkt hålla mig borta från, men det kändes otrevligt att avböja deras gest. Och jag får hålla med om att det faktiskt hjälpte. Mannen som hämtat mig på flygplatsen hette Ricardo och visade sig vara mannen i huset – vilket jag inte alls förstod förrän jag kom hem dit, utan det var Lucy, min ”hostmum” som berättade det. Lucy är – vart ska jag börja – en fantastiskt bra människa. Hon har välkomnat mig till sitt hem som om det vore mitt eget. Hon är extremt givmild och öppen i sinnet och har ett stort hjärta. Hon har bjudit mig på fantastisk mat och flera koppar te. Hon har visat mig vad allting finns och talat om att jag får ta vad jag vill, när jag vill, om jag exempelvis är hungrig. Hon har kramat om mig och sagt att hon är glad att jag är här och vi har pratat o allt mellan himmel och jord. Om Sverige, om Peru, om andra länder i Sydamerika, om hennes familj, om min familj, karriär och studier. (Hon är fd. designer och har designat allt från keramik, till smycken, till kläder, En ledig dag ska hon visa mig hur man gör fina smycken!). Men en stor del av vår konversation ägnade vi till hennes skolprojekt som hon driver. Hon berättade om hur hon och hennes man kämpat i flera år för att få styrelsen i landet att gå med på att de skulle starta upp en skola i slummen, där hon sett exempelvis hur barn tiggde på gatorna och småbarn som knappt kunde gå själva tog hand om djuren. Efter att ha fått godkännande att starta denna skola så insåg hon hur talangfulla och intelligenta dessa barn var och vilka betyg de skapade. Och tanken slog mig, om hon inte kämpat för att upprätta detta i slummen, så hade alla dessa barns talangfullhet bara dött ut. Men det som imponerar mig allra mest i hennes projekt är att hon bidrar till skolan med sin privata ekonomi – alla besparingar och minsta enstaka soles hon får över går till denna skola. De får inte hjälp av landets ledning, utan de driver skolan på helt egen hand. Är inte det fantastiskt? Hon köper skoluniformer, böcker, skor, mat… för att barnen ska få en ljusare framtid. Och detta till råga på att hon och Ricardo knappt ibland själva har rinnande vatten i sitt hus. Hon borde få en Golden Globe, Nobel Priset, alla pris man kan få. ”Det här är mitt liv” sa hon och jag nickade instämmande och tackade Gud för att hon finns och är en så jävla, rent ut sagt,  sympatikännande människa. En idol. En förebild. För mig.  Och när hon berättat hur utsatta barnen är och hur deras familjerelationer ser ut om de inte får gå till skolan eller sysselsätta sig med någonting som kan göra deras liv rikare – så känner jag hur viktig min roll som volontär är. Att jag behövs, och att andra med min kunskap behövs, så innerligt mycket för att dessa barn ska få en värdig framtid.

Jag har inte så mycket tid just nu att berätta mer, Ricardo var urgullig och lånade ut sitt internet.
Men jag har det väldigt väldigt bra, idag ska jag och Lucy lära känna staden litegrann. Ser fram emot det! I nästa inlägg ska jag lägga in lite bilder.

puss & kram till er