.

En älskad person, en betydelsefull och viktig person i mitt liv, lämnade i lördagsnatt livet här på jorden. Jag vill ägna några rader för att skriva om honom och sända en varm tanke till min kära Siv, hans älskade hustru.

Anders, i mitt liv har du alltid gjort skillnad. I mitt liv har jag alltid sett dig som en förebild. Jag har beundrats av alla dina talanger och allt du var bra på, lyssnat med stort intresse på dina historier om livet och resor, följt dina rörelser, skrattat hejdlöst åt dina galna idéer och skämt. Och du har alltid följt mig som om jag vore ditt barnbarn, alltid gett mig komplimanger och uppmuntrat det jag velat göra i livet med ett stort intresse. Tack!
När jag igår kväll fick beskedet så brast mitt liv i tusentals bitar. Allting kändes så meningslöst, om inte minst att jag befinner mig där jag är just nu. Mina tårar kan inte sluta forsa, det hugger i mitt hjärta att veta att jag inte kommer att kunna delta på din begravning. Det hugger i mitt hjärta att veta att jag ska vara här utan att få chansen att vara med. Jag huttrar, skakar i hela kroppen. Jag vill inte. Jag kan inte förstå. Men med en aning distans på det hela så vet jag att du vill att jag ska vara här, du har supportat min resa så starkt och vetat om min dröm och hade du kunnat nå mig hade du bett mig stanna kvar. Och jag ska stanna, även fast det svider i mitt hjärta och tårarna trillar ner för mina kinder, så ska jag stanna. Jag vet att du är med mig hela tiden. Jag minns sista gången vi sågs, det var bara ett par dagar innan jag begav mig iväg hit. Vi fikade som alltid med många olika sorters bröd och kakor och du tog fram den Sydamerikanska kartan och vi pekade på Cusco och pratade om min vistelse och du var så glad för att jag skulle åka, Jag minns den sista kramen, den var lång och båda vägrade släppa. Och jag tittade sedan djupt in i dina ögon och jag kunde se hur dina ögon tårades innan du vek ner blicken och släppte min hand. Jag förstod då att du visste att det var sista gången.
 När jag i helgen var i Pisaq så gick jag iväg en stund från alla trevligheter för att sätta mig ner och skriva ett brev till dig, ett brev för att berätta om hur jag omslöts av den vackraste landskap jag någonsin sett, om hur jag hade det och om hur mycket du betyder för mig. Och om att jag önskade att vi skulle få ses snart igen. Jag hoppades så innerligt att du skulle få hålla det brevet i din hand. Men brevet fick aldrig skickas. Det känns så jobbigt att veta att jag aldrig igen kommer att få krama om dig, omfamnas av dina stora och starka kramar, höra din röst, ditt skratt, se ditt leende. Det känns jobbigt att veta att vi aldrig mer kommer kunna föra intressanta diskussioner om livet. Det känns jobbigt att veta att du aldrig igen kommer be mig ta en polkagris ur er polkagrisskål, eller passa på att ta flera när den ändå är så full. Det känns förjävligt att veta att när jag kommer hem till Sverige så ska vi urnsätta dig. Men det känns otroligt skönt att veta att jag får vara med på denna cermoni. Tack för att ni väntar på mig min kära familj. Jag önskar att du vetat hur mycket du betyder för mig. Jag önskar att jag sagt det till dig ansikte mot ansikte. Men jag hoppas att du förstått. Jag hoppas att du förstått.

Och till käraste Siv vill jag säga att jag tänker på dig så innerligt mycket och jag tycker att du är så beundransvärt stark som orkar genomgå detta. Som orkar vara glad och som orkar stå på bena. Jag är med dig hela tiden, under samma himmel där vi kan se samma måne och samma sol. Jag älskar dig och du betyder enormt mycket för mig och är en stor del av mitt liv. Jag beundrar dig starkt och sänder alla varmaste tankar till dig. Vi ses snart.

Anders Book
Jag älskar dig - jag saknar dig
Förevigt

Vila i frid  ~ 13 mars 2011