en resa i lyckans anda
Jag är nu tillbaka i Cusco efter en helt fantastisk upplevelse/resa på Titikaka sjön. En resa som handlade helt och hållet om lycka för mig. Livet.
Vi tog bussen ifrån Cusco fredagkväll och befann oss i Puno tidig morgon. Båten vi skulle färdas med avgick från hamnen runt nio och vi började vår resa med att åka ut till Uros. Även kallat, de flytande öarna. Öarna är 62 av antalet och där bor ca 2000 människor, år in och år ut. Alla dagar om året. Livet liknade inget annat. Trots att Uros bara ligger en haltimma från fastlandet så var det som att befinna sig i en annan värld. Uros öarna är byggda på flytande jordklumpar kan man säga som har bundits ihop och därpå lägger man tjocka lager av ett slags vass. Husen är även dem gjorda av vass, ihoppfogade med ståltråd och träbalkar. Likaså är deras båtar. De lever på fiske och de få säderna de kan odla. Pengar existerar knappt på ön utan varorna fungerar som byteshandel emellan familjer och öar. Under maj - augusti månad så kan de få in pengar på turism. Då välkomnas turister att besöka öarna, ta del av deras livsstil och hem och även deras hantverk och textiler till försäljning.
Vi besökte en ö, där fick vi förklarat för oss hur ön byggds upp, ta del av hur de (över)lever, besöka deras hem, klä upp oss i deras typiska kläder, se på dans och sångframträdanden, se på deras hantverk och textiler. Vi fick också åka i en vassbåt för att se öarna från vattnet. Det var allt fantastiskt. Här kommer en liten video om hur det ser ut dock inte jag som filmat.
Efter Uros åkte vi vidare till ön Amantani. Här skulle vi sova en natt hos en lokal familj. Amantani är en ö som ligger ca 4 timmar från fastlandet i Peru. På ön bor ca 5000 invånare, utspridda i 10 olika byar. Jag, Ari och Cicilia fick komma till en familj som bodde nästan högst upp på ön. Ön är inte platt utan som ett enda stort berg. Huset var enkelt men väldigt välinrett och rent. Utsikten däruppifrån var fab. Vi bodde hos ett äldre par, söta som få. Alejandra lagade fantastiskt god mat och vi fick ta del av det som går att odla på ön, bland annat två olika sorters potatis, majs och bönor. Till detta fick vi en egengjort saltad ost som var bland de godaste jag ätit. Givetvis fick vi även soppa gjort på grönsaker och quinoa. Till frukost åt vi hemlagad creps med pommes och frukt. Salig blandning men gud så gott!
På Amantani fick vi en tur upp till ett av de heliga templena Pachata. En tur i grönska, bland ruiner, där utsikten över det glittrande havet med dess siluetter av bergskedjan i bakgrunden gjorde allt. Uppe vid templet, som ligger på toppen av ön, fick vi se solnedgången, hur den färgade hela himlen alldeles orange. Det var fantastiskt.
På kvällen bjöds vi på fest. Vi fick alla klä upp oss i deras typiska festkläder och tillsammans dansade vi och sjöng till ett liveband. Det skrattades och humöret var på topp bland oss alla. Jag dansade med båda mina Amantani-föräldrar och även i grupp med andra. Deras mest enkla steg är att krossa fötterna omvartannat när man dansar i ring. Väldigt enkelt, som tur var. Haha.
Sjärnhimlen den natten var fantastisk. Den lös upp hela himmlen och avslutade en fantastisk dag.
Igår, söndag, vaknade vi upp runt sextiden för att bege oss till den sista ön, Taquile. Där bjöds vi på typisk mat, trutcha - som är en fisk som smakar ljuvligt om man får det på en restaurang som är duktig på just denna fisk. Vi hamnade även mitt i ett festfirande och fick se en offercermoni på torget. Den sista timman spenderade vi strosandes runt på ön innan vi tog en båt tillbaka till Puno. Resan till fastlandet tog ca tre timmar och jag spenderade dessa på däck, solandes och njutandes av det fantastiska vädret, motorns ljud och vattnets kluckande. Just då ville jag inte vara någonannanstans.
Tillbaka till Cusco tog vi en lokalbyss, hör och häpna, men det var den enda bussen som gick relativt tidigt så vi slapp en väntan på sex timmar på terminalen. Bussen däremot var en riktig sunkbuss på åtta timmar där kylan var eztrem och motorns ljud en tinnetuss varning. Skumpandet gjorde pricken över i:et. Ja, de var mig en upplevelse men då har jag gjort det också!
Nu är jag som sagt tillbaka. Och jag saknar det redan, Saknar lugnet och den vackra utsikten. Tillbaka ska jag, en dag. Jag skulle lätt kunna spendera en avstressande vecka på Amantani. Lugnet är verkligen extremt. Fåglarnas ljuva kvitter är det enda som hörs. En plats för meditation. Ja, en fin upplevelse som fick mig att börja andas igen. Precis vad jag behövde. Det är denna bild jag vill lämna landet med.
Jag slog upp ett nytt kapitel därborta. Och detta kapitel börjar min sista vecka här borta. Sedan far jag till Lima och reser hem den 25 maj. Längtan efter er är stor men njutningen av att vara här är det jag ska lägga fokus på.
Snart ses vi
Kramisar
Vi tog bussen ifrån Cusco fredagkväll och befann oss i Puno tidig morgon. Båten vi skulle färdas med avgick från hamnen runt nio och vi började vår resa med att åka ut till Uros. Även kallat, de flytande öarna. Öarna är 62 av antalet och där bor ca 2000 människor, år in och år ut. Alla dagar om året. Livet liknade inget annat. Trots att Uros bara ligger en haltimma från fastlandet så var det som att befinna sig i en annan värld. Uros öarna är byggda på flytande jordklumpar kan man säga som har bundits ihop och därpå lägger man tjocka lager av ett slags vass. Husen är även dem gjorda av vass, ihoppfogade med ståltråd och träbalkar. Likaså är deras båtar. De lever på fiske och de få säderna de kan odla. Pengar existerar knappt på ön utan varorna fungerar som byteshandel emellan familjer och öar. Under maj - augusti månad så kan de få in pengar på turism. Då välkomnas turister att besöka öarna, ta del av deras livsstil och hem och även deras hantverk och textiler till försäljning.
Vi besökte en ö, där fick vi förklarat för oss hur ön byggds upp, ta del av hur de (över)lever, besöka deras hem, klä upp oss i deras typiska kläder, se på dans och sångframträdanden, se på deras hantverk och textiler. Vi fick också åka i en vassbåt för att se öarna från vattnet. Det var allt fantastiskt. Här kommer en liten video om hur det ser ut dock inte jag som filmat.
Efter Uros åkte vi vidare till ön Amantani. Här skulle vi sova en natt hos en lokal familj. Amantani är en ö som ligger ca 4 timmar från fastlandet i Peru. På ön bor ca 5000 invånare, utspridda i 10 olika byar. Jag, Ari och Cicilia fick komma till en familj som bodde nästan högst upp på ön. Ön är inte platt utan som ett enda stort berg. Huset var enkelt men väldigt välinrett och rent. Utsikten däruppifrån var fab. Vi bodde hos ett äldre par, söta som få. Alejandra lagade fantastiskt god mat och vi fick ta del av det som går att odla på ön, bland annat två olika sorters potatis, majs och bönor. Till detta fick vi en egengjort saltad ost som var bland de godaste jag ätit. Givetvis fick vi även soppa gjort på grönsaker och quinoa. Till frukost åt vi hemlagad creps med pommes och frukt. Salig blandning men gud så gott!
På Amantani fick vi en tur upp till ett av de heliga templena Pachata. En tur i grönska, bland ruiner, där utsikten över det glittrande havet med dess siluetter av bergskedjan i bakgrunden gjorde allt. Uppe vid templet, som ligger på toppen av ön, fick vi se solnedgången, hur den färgade hela himlen alldeles orange. Det var fantastiskt.
På kvällen bjöds vi på fest. Vi fick alla klä upp oss i deras typiska festkläder och tillsammans dansade vi och sjöng till ett liveband. Det skrattades och humöret var på topp bland oss alla. Jag dansade med båda mina Amantani-föräldrar och även i grupp med andra. Deras mest enkla steg är att krossa fötterna omvartannat när man dansar i ring. Väldigt enkelt, som tur var. Haha.
Sjärnhimlen den natten var fantastisk. Den lös upp hela himmlen och avslutade en fantastisk dag.
Igår, söndag, vaknade vi upp runt sextiden för att bege oss till den sista ön, Taquile. Där bjöds vi på typisk mat, trutcha - som är en fisk som smakar ljuvligt om man får det på en restaurang som är duktig på just denna fisk. Vi hamnade även mitt i ett festfirande och fick se en offercermoni på torget. Den sista timman spenderade vi strosandes runt på ön innan vi tog en båt tillbaka till Puno. Resan till fastlandet tog ca tre timmar och jag spenderade dessa på däck, solandes och njutandes av det fantastiska vädret, motorns ljud och vattnets kluckande. Just då ville jag inte vara någonannanstans.
Tillbaka till Cusco tog vi en lokalbyss, hör och häpna, men det var den enda bussen som gick relativt tidigt så vi slapp en väntan på sex timmar på terminalen. Bussen däremot var en riktig sunkbuss på åtta timmar där kylan var eztrem och motorns ljud en tinnetuss varning. Skumpandet gjorde pricken över i:et. Ja, de var mig en upplevelse men då har jag gjort det också!
Nu är jag som sagt tillbaka. Och jag saknar det redan, Saknar lugnet och den vackra utsikten. Tillbaka ska jag, en dag. Jag skulle lätt kunna spendera en avstressande vecka på Amantani. Lugnet är verkligen extremt. Fåglarnas ljuva kvitter är det enda som hörs. En plats för meditation. Ja, en fin upplevelse som fick mig att börja andas igen. Precis vad jag behövde. Det är denna bild jag vill lämna landet med.
Jag slog upp ett nytt kapitel därborta. Och detta kapitel börjar min sista vecka här borta. Sedan far jag till Lima och reser hem den 25 maj. Längtan efter er är stor men njutningen av att vara här är det jag ska lägga fokus på.
Snart ses vi
Kramisar
Kommentarer
Trackback
