För en värdigare framtid

Idag mår jag bättre och jag tror viruset är kortvarigt. Tur det. Jag är dock fortfarande väldigt seg i kroppen och har spenderat dagen inne. Tänkte dock ta en promenad snart, I need air!

Min dag har till stor del gått åt till att förbereda en plan för de områden jag huvudsakligen vill framföra och jobba med, med barnen i Santiago under temat Barns Rättigheter. Det är svårare än vad jag trott. Dels för att jag ska framföra ett budskap till en åldersgrupp jag aldrig arbetat med förut, förskolan, men till största del för att många utav artiklarna i barnkonventionen bryts VARJE dag i dessa barns liv. Det som kanske till den största del gör mig nervös är inte att jobba med barnen. Barn är intellegentare än vad många tror och bär på så mycket kloka ord. Det som gör mig nervös är att möta föräldrarna, för de är dom som bryter mot konventionen och deras skyldigheter gentemot barnen.
Jag har spenderat timmar på olika barnrättssidor för att samla information och leta fram vettiga övningar och det finns så mycket bra material som människor har skrivit för att dela med sig om erfarenheter. Hade jag satt ihop temadagar för barn och deras föräldrar i Sverige hade det varit lättare. Jag vet inte om jag begränsar mig själv i sinnet. Det kanske är lika lätt. Men jag känner att jag måste respektera dessa människor samtidigt som jag bara vill sätta de som behandlar barnen illa på plats och berätta hur det ska gå till. Men det funkar inte så. Tyvärr. Jag måste respektera dom och dom mig. Vi måste finna en balans. Den balansen måste jag leta efter.

Under hela dagen under mitt sökande har jag kastats tillbaka i tiden och tänkt mycket på min tid i Plans Ungdomsråd. Saknaden är enorm. Då jobbade jag för min dröm aktivt varje varje dag. Och tillsammans jobbade vi för en rättvisare framtid och all erfarenhet jag fått därifrån har lett till min chans idag. Och nu när jag fått den här chansen att göra det igen på en aktiv nivå så är jag så jävla lycklig. Det är verkligen det här jag vill syssla med i framtiden och på den här nivån, i dessa samhällen. Och jag vill att det ska bli så bra och jag tror verkligen på att det kommer bli det. Bara jag finner balansen.

All hjälp jag kan få av er läsare eller tips och erfarenheter av detta ämne är mycket välkommet. Även fast man själv arbetar med något som ligger så varmt om hjärtat så kan man alltid lära sig mer och byta erfarenheter. Hade jag kunnat så skulle jag vilja gifta mig med barnkonventionen. Den ligger mig så varmt om hjärtat att jag tjuter av glädje över denna utmaning. Det är verkligen jag till hundra procent.
 


Jag saknar er - fina PUR - jag saknar när vi var ett


p.s. Hur mycket vet egentligen du om Barnkonventionen? Kan du berätta för mig vad den innebär och vilka rättigheter ett barn har? Eller har du också brist på kunskap som över 70% av SVERIGES barn har... Intressera dig för den, jag lovar att din kunskap gör skillnad! Jag kommer snart att synas som skribent på http://www.barnsrattigheter.com/ där du redan idag kan lära dig mer om konventionen. Om du är under 18 vilka rättigheter du har att kräva och som vi som är över 18 är SKYLDIGA att ge plats för.


vill ha!

Just nu saknar jag nyponsoppa och min finaste mamma som alltid på bästa sätt kurerar mig när jag är sjuk.
Jag är fortfarande riktigt dålig och vi kan nu utesluta att jag är bakis. Pratade med familjen och de antog att det antigen är isen som ligger bakom detta eller spriten som var i drinkarna - dålig kvalité.
Usch, jag avskyr känslan av att man mår dåligt.

Jag tar nu tillfället i akt när jag bara kan ligga i sängen och börjar med min universitetsanmälan. Jag är riktigt pepp och jag har hittat flera utbildningar som jag kan tänkar läsa, de flesta inriktar sig på internationellt arbete och utredning. Jag vill verkligen börja studera nu till hösten. Håll tummarna för mig att jag kommer in!




Superfirande på Irländska Nationaldagen!

Gårdagens kväll var galen. Jag är verkligen så himla glad för att jag fick chansen att vara med och fira en hejdundrandes stor tradition för irländarna. Jag drog mig mot Wild Rover (som är ett ungdomshostel här i Cusco) runt åtta tiden. Utanför de blåa portarna hängde det ballonger och volanger i färgerna vit, orange och grön. Jag välkomnades av en man i grön hög hatt och gröna kläder och visades till baren. Där var det fullt med folk och ett U2 inspererande liveband spelade. Jag köpte mig en drink i baren (25kr) och sedan var jag i full igång att prata med alla möjliga människor! Jag träffade Adrian från Nya Zeeland, en man i kanske 30 års åldern i sina bästa år med rött stort skägg och all in outfiten, han befann sig i Cusco efter att under elva månader cruisat världen över på sin motorcyckel, han hade varit iprincip överallt. Bland annat Stockholm som han berömde så mycket att jag nästan blev stolt. Han älskade skärgården och sa att det inte fanns en enda annan skärgård i hela världen som var så vacker som vår. Jag håller med honom. Vi pratade mycket, han var riktigt rolig. Och eftersom han under sin tid i Cusco jobbade på hostlet för gratis mat, boende etc. (då pengapåsen var tom) så fick jag gratis dricka hela kvällen därefter. Lajk på den. Vi pratade mycket om volontärarbete och han berömde mig mcket för min insats. "You are awsome", sa han minst tio gånger.
Jag träffade även Andrea från Norge som varit backpacker i nio månader i Sydamerika, hon reste på egen hand och hon var riktigt jävla cool. Bara ett par år äldre än mig. Sjukt trevlig tjej. Jag hängde även runt med två systrar från England en del och pratade och skrattade. Samt en kille därifrån som jag dansade all in med. Stämningen var på topp och jag pratade runt med så jäkla mycket människor. Irländare också förstås. Jag fick kommentaren "Är du från England? Inte? Din engelska är perfek" (det skulle min engelskalärare Jenny i gymnasiet ha hört!!) av engelsmannen Joe. Alla människorna gick verkligen all in med outfit i högsta grad, grön-vit-orange klädda med hattar och visselpipor.. Det dansandes på borden och sjöngs irländska sånger. Toppenkul!
Drar säkerligen tillbaka till hostlet någon dag för att hänga mer där. Sjukt roliga människor från världens alla håll och kanter. Tummen upp för St. Patrick's day!!

Idag ligger jag hemma och är jättesjuk. Baksidan med mitt festande igår. Och största anledningen till detta är troligen att isen i drinkarna var dålig. Detta är jättevanligt att man blir dålig av när man är ute, för jag känner mig inte bakis alls utan min kropp är bara inte med mig idag och min mage är verkligen orolig. Självklart har alkoholen också sitt strå i stacken men det är ingen bakfylla utan jag har fått ett virus. Jag gick till skolan imorse men deltog bara halva dagen, innan jag skickades hem av min lärare likblek i ansiktet. Superjobbigt. Men jag är glad att det är helg nu så jag kan vila upp mig. Jag behöver verkligen det. ''



Hur mår ni mina härliga läsare? Jag är superglad för att det så så MÅNGA som följer mig. Tack! Och tack också till er som kommenterar, jag blir så himla glad för era fina ord och frågor.

STOR kram

St Patrick's day!

Ikväll är jag bjuden till ett hostel för att fira St. Patrick's day! Vad man firar har jag faktiskt ingen aning om men jag tänkte dra dit för att träffa lite människor och ha kul ffs!



besos


Mys på Plazan

Mm underbar dag här på andra sidan jordklotet! Hade min dagliga spanskaklass mellan 9 - 13 där jag äntligen fick börja med ett nytt tempus. Oregelbundna verb har den senaste veckan tagit kål på mig. Så jävla mycket regler och ännu fler undantag i de olika grupperna. Så onödigt men självklart nödvändigt att lära. Jag får beröm av min konversationslärare nästan varje dag nu, hon tycker att jag utvecklas i språket och allt börjar falla på plats. Det är så jäkla skönt att höra, för jag känner detsamma själv.

Efter skolan var det som berättat meningen att jag skulle på en City Tour. För att kunna göra denna tur så måste man köpa en turist biljett som är brukbar i tio dagar (i denna biljett inkluderas även museumbesök, teaterbösök, bussbiljetter till andra städer etc). Eftersom jag är student så ska jag få min biljett reducerad till halva priset, Orginalpriset ligger på ca 280 kr. Väl på turistbyrån så visade jag upp mitt ISTC kort (som ska vara en garanti för att jag är ungdom o på resande fot) och han i betalkuren sa: Detta kort gills inte. Du måste studera på ett universitet och ha ett intyg från din skola för att kunna köpa till reducerat pris. Och jag tittade på honom som om han var dum i huvudet. Och jag försökte förklara för honom att jag pluggade på Cusco Spanish School och att detta kort skulle fungera på samma sätt som en garanti. Men icke. Jag blev nekad och valde att skita i turen. 

Istället satte jag mig med min medtagna lunch på en parkbänk vid Plaza de Armas och solade. Jag satt där i närmare två timmar för att sola, titta på folk, prata med folk och skriva brev. Det var riktigt mysigt faktiskt. Jag började prata med en peruansk kille, 25 år, som sålde tavlor, vi pratade i närmare en halvtimme om allt möjligt. Givetvis på spanska. Och det var riktigt trevligt faktiskt.
Jag fick även en flyer tilldelad mig av två britter, en tjej och en kille, som gjorde reklam för St. Patricks day. (17 mars) som är en stor fest här i staden. De rekommenderade ett hostel, en irish pub, där det befann sig otroligt många olika nationaliteter varje dag. Jag funderar faktikst på att gå. Verkar riktigt trevligt! Och där kommer jag ju även få möjlighet att träffa andra, backpackers samt volontärer. Kul!
Som sagt satt jag och njöt i två timmar. Det var faktiskt riktigt mysigt. Och jag är på något sätt glad för att jag blev nekad på turistbyrån. När jag kände mig nöjd med mitt parkbänkssittande tog jag en långpromenad hem till huset. Riktigt bra dag! Åh, jag tycker så mycket om livet här. Nu börjar jag komma in i det också. Och jag förstår att jag är här.

Svar på en fråga från min mamma: Hur många invånare bor det i Cusco?
Cusco består av fyra olika stadsdelar: Wancuaq (där jag bor), El Centro de Cusco (där Plazan finns), San Sebastian (södra delen) och Santiago (norra delen). Tillsammans utgör de en yta på 70,015 km2.
Och allt som allt bor det mer än 300 000 invånare i hela regionen samt hundratals backpackers, volontärer och studerande som befinnr sig här. Staden är verkligen enorm, inte alls som jag tänkt mig i storlek.



En bild från idag

Historien om köpdagen av mitt usb-internet

Som ni säkerligen förstår, då jag uppdaterar varje dag, så har jag köpt internet usb eftersom det var omöjligt att finna ett internetcafé där jag kunde koppla upp mig med min egna dator samt skypa. Men denna process var absolut inte som hemma i Sverige, det lär ha varit det mest avancerade i teknisk väg jag stött på.

I detta landet måste man binda upp sig mot minst sex månader för att kunna köpa ett usb internet. Med enkel matte räknar ni nu ut att jag kommer att behöva betala för de tre månaderna jag inte är här (om jag inte får det sålt). Detta kommer totalt sätt kosta mig över 2000 kronor allt som allt. För att kunna köpa ett internet måste du även ha en bostad eller en fast adress där du kommer att bo dessa sex månader. Du måste även skriva under ett kontrakt på tre olika ställen, tillsammans med ditt fingeravtryck och personnummer att du lovar att följa detta. Avancerat? Ja, men det är inte slut där. De måste ha ett foto på dig (kopia av passet), tillsammans med ytligare en underskrift - samma som den som du undertecknade ditt pass med. De behöver din mail och ditt telefonnummer. Jag sa att jag inte hade någon peruansk mobil och då var Lucy tvungen att ge sitt nummer.  Vi var även tvugna att ta med kvitton på elräkningen. När man senare skrivit under alla dessa papper och blivit godkänd - jajamensan - man kan bli nekad, så var det dags att betala och hämta ut usb:t. Detta gjorde man på två olika ställen. Sedan var det bara att gå hem och redo att användas...

.... ELLER? Självklar inte. När jag kom hem insåg vi att USB chipet inte var aktiverat då det inte anslöt sig till datorn. Så dagen därpå fick vi återigen röra oss mot Movistar för att få det aktiverat. Denna process tog ungefär två timmar eftersom de var tvugna att installera ett program på min dator för att kunna installera usb:t. Detta program är ett program som du vanligtvis inte har på din dator.
Så för mig att köpa ett internet till att börja använda det tog mer än en dag. Bra där systemet i det här landet! Jag kan bli galen på hur saker och ting funkar här. Fullkomligt. Det är verkligen en extrem skillnad från Sverige. Extrem skillnad i många av systemets olika vägar.




Min nya vän. Som funkar när han känner för det...



happyhappyhappy

Åh jag är verkligen superglad gånger tusen denna kväll efter att ha besökt min volontärplats. Jag kan inte bli mer än nöjd med Associationen. Associationen heter Huchuy Yachaq och ligger i stadsdelen Santiago här i Cusco. Santiago är den av de fyra stadsdelarna som är allra mest fattig i regionen. Och det var märkbart.. Det tar mig ca 30 minuter med buss och 10 minuter att gå för att ta mig dit. Associationen ligger högt högt upp i Anderna och utsikten från Huchuy Yachaq var otrolig. Där ifrån såg man allt allt allt, jag såg mitt hus där jag bor, jag såg alla gator slingra sig, såg katedralen och kyrkorna som små legobitar, jag såg Anderna fläta sig, hus stegra på bergsväggarna. Jag lovar att ta med kameran och fota någon dag. Det slog allt!

Jag välkomnades till Associationen med öppna armar och fick en rundtur av ägaren och grundaren Marlene. Till centret kommer barn i åldrarna 3 - 16 för olika aktiviteter. Det finns ett dagis för de allra minsta (3-6 år) i en avskild del av huset. I resterande rum finns det lekrum, läxrum och biblotek. Många barn kommer till Associationen liknande vårt fritids, för att leka eller få hjälp med läxorna. På centret finns över 100 barn registrerade men det varierade från dag till dag hur många barn som kom. Så fort jag kom dit så flockades barn omkring mig, nyfikna ansikten ploppade upp bakom dörrar, fnissandes. Av en liten flicka fick jag en jättefin nyplockad blomma. Och en annan liten pojke gav mig en stor kram. Det kändes rätt. 

Barnen som går till detta ställe lever under väldigt fattiga förhållanden. Husen i området var fallfärdiga. Det gick att se på barnen att fattigdomen var märkbar då vissa barn var alldeles smutsiga och deras kläder var trasiga och orena. Många utav dessa barn lever även under förhållanden då deras föräldrar dricker eller behandlar dem illa. Och denna Association är den enda i Santiago så den är väldigt viktig för dessa barn. Jag är glad för att få vara en del av den i april och maj. 

Så vad är då mina uppgifter? Ja, över denna arbetsupplevelse är jag överlycklig. Det kan inte bli mer än perfekt och passande för mig. Jag kommer att arbeta med barnen som är 4-6,7,8 år. Jag börjar vid 8 på morgonen och jobbar antingen hela dagen (till 19) eller halva dagen (till drygt 3). Med barnen på dagis kommer jag hjälpa lärarinnan med "undervisningen". Jag kommer att ha hand om den engelska delen för de äldre barnen där de kommer att lära sig genom lekar/sånger och genom att rita exempelvis sin familj. Väldigt väldigt simpelt. För Associationen är det viktigt att engelskan kommer in i barnens liv tidigt. Jag är jätteglad för att jag får chansen att lära ut basic english. Min andra uppgift är något som jag bara kunnat drömma om skulle hända. Jag ska under mina två månader jobba med ett tema. Ett tema som jag tillsammans med barnen OCH deras föräldrar ska stärka i samhället. Temat är barns rättigheter eller på spanska Derechos de los niños. Och ni som känner mig väl vet att jag brinner för det här ämnet. I min ansökan skrev jag om hur jag arbetat med dessa frågor och vikiga artiklar i Barnkonventionen under ett par år och Marlene nappade och tyckte att det var en utmärkt idé för mig att informera och lära ut om ett par av de viktigaste artiklarana under den tiden jag är där. Så under två månader kommer jag tillsammans med barnen, då de är på fritids, arbeta med detta. Sedan kommer jag även träffa föräldrarna tillsammans med Marlene för att få dom insatta i vad barnen ska kunna kräva av dom. Jag är överlycklig. Jag kan knappt förstå det själv. It's like a dream come true. Och jag ska fanemej klara detta!! 

Just nu är klockan mycket här och jag ska gå och sova! Med ett stort smile på läpparna! 
Imorgon ska jag på en City Tour runt om i staden, för att besöka lite kyrkor, olika viktga monument, se historiska arkeologutgrävningar etc. Denna tur är hela eftermiddagen. Så fort jag ha tid över lovar jag att prenta ner rader om allting jag lovat (i en vecka nu.. förlåt)!! 



den lilla blomman från den söta flickan

PUSS OCH KRAM¨

Här finner ni lite information om Huchuy Yachaq:
http://www.huchuyyachaq.org/en/home.htm

Mycket på G!

Hej alla fina!
Tack för all omtanke och stöd kring min förlust. Era ord får mig att orka óch även vilja stanna kvar här. Tack för att ni alla vänner och familj finns där, all the time! PUSS PÅ ER! I miss you all!

Klockan är nu strax efter 15.00 här och jag har precis ätit lite lunch (samt ett paket oreo coockies..). Om ca 45 minuter ska jag möta upp min lärare Yéssica för att bege oss upp i bergen för att besöka min volontärplats som jag börjar jobba på i början på April. Det ska bli superspännande och jag ser verkligen fram emot det! Uppdatering om besöket kommer givetvis! 

Imorgon, torsdag och fredag samt i helgen har jag en massa intressanta planer som jag lovar att skriva om, så håll utkik! Jag ser fram emot det mycket! Jag tänkte också lägga upp lite fler bilder! Svara på era frågor SAMT berätta historien om Internetet. Mycket spännande hörruni!

FÖRESTEN! Kan någon svara mig på denna fråga: BB - förlovning ? vilka ? seriöst ? va ? HAHA! Och sen undrar jag också om Varning för barn och 101 sätt att åka ur en Gameshow är bra? Haha. Jag har försökt ansluta mig till tv3play men internet är inte direkt snabbt.... TELL ME EVERYTHING!

vila i frid

En älskad person, en betydelsefull och viktig person i mitt liv, lämnade i lördagsnatt livet här på jorden. Jag vill ägna några rader för att skriva om honom och sända en varm tanke till min kära Siv, hans älskade hustru.

Anders, i mitt liv har du alltid gjort skillnad. I mitt liv har jag alltid sett dig som en förebild. Jag har beundrats av alla dina talanger och allt du var bra på, lyssnat med stort intresse på dina historier om livet och resor, följt dina rörelser, skrattat hejdlöst åt dina galna idéer och skämt. Och du har alltid följt mig som om jag vore ditt barnbarn, alltid gett mig komplimanger och uppmuntrat det jag velat göra i livet med ett stort intresse. Tack!
När jag igår kväll fick beskedet så brast mitt liv i tusentals bitar. Allting kändes så meningslöst, om inte minst att jag befinner mig där jag är just nu. Mina tårar kan inte sluta forsa, det hugger i mitt hjärta att veta att jag inte kommer att kunna delta på din begravning. Det hugger i mitt hjärta att veta att jag ska vara här utan att få chansen att vara med. Jag huttrar, skakar i hela kroppen. Jag vill inte. Jag kan inte förstå. Men med en aning distans på det hela så vet jag att du vill att jag ska vara här, du har supportat min resa så starkt och vetat om min dröm och hade du kunnat nå mig hade du bett mig stanna kvar. Och jag ska stanna, även fast det svider i mitt hjärta och tårarna trillar ner för mina kinder, så ska jag stanna. Jag vet att du är med mig hela tiden. Jag minns sista gången vi sågs, det var bara ett par dagar innan jag begav mig iväg hit. Vi fikade som alltid med många olika sorters bröd och kakor och du tog fram den Sydamerikanska kartan och vi pekade på Cusco och pratade om min vistelse och du var så glad för att jag skulle åka, Jag minns den sista kramen, den var lång och båda vägrade släppa. Och jag tittade sedan djupt in i dina ögon och jag kunde se hur dina ögon tårades innan du vek ner blicken och släppte min hand. Jag förstod då att du visste att det var sista gången.
 När jag i helgen var i Pisaq så gick jag iväg en stund från alla trevligheter för att sätta mig ner och skriva ett brev till dig, ett brev för att berätta om hur jag omslöts av den vackraste landskap jag någonsin sett, om hur jag hade det och om hur mycket du betyder för mig. Och om att jag önskade att vi skulle få ses snart igen. Jag hoppades så innerligt att du skulle få hålla det brevet i din hand. Men brevet fick aldrig skickas. Det känns så jobbigt att veta att jag aldrig igen kommer att få krama om dig, omfamnas av dina stora och starka kramar, höra din röst, ditt skratt, se ditt leende. Det känns jobbigt att veta att vi aldrig mer kommer kunna föra intressanta diskussioner om livet. Det känns jobbigt att veta att du aldrig igen kommer be mig ta en polkagris ur er polkagrisskål, eller passa på att ta flera när den ändå är så full. Det känns förjävligt att veta att när jag kommer hem till Sverige så ska vi urnsätta dig. Men det känns otroligt skönt att veta att jag får vara med på denna cermoni. Tack för att ni väntar på mig min kära familj. Jag önskar att du vetat hur mycket du betyder för mig. Jag önskar att jag sagt det till dig ansikte mot ansikte. Men jag hoppas att du förstått. Jag hoppas att du förstått.

Och till käraste Siv vill jag säga att jag tänker på dig så innerligt mycket och jag tycker att du är så beundransvärt stark som orkar genomgå detta. Som orkar vara glad och som orkar stå på bena. Jag är med dig hela tiden, under samma himmel där vi kan se samma måne och samma sol. Jag älskar dig och du betyder enormt mycket för mig och är en stor del av mitt liv. Jag beundrar dig starkt och sänder alla varmaste tankar till dig. Vi ses snart.

Anders Book
Jag älskar dig - jag saknar dig
Förevigt

Vila i frid  ~ 13 mars 2011


I <3 Secret Valley

Jag är nu hemkommen efter en fantastisk helg i Pisaq, Secret Valley. Tillsammans med Ricardo & Lucy samt släktingar till dem campade vi omslutandes av det vackraste landskap jag någonsin skådat. Vi har grillat och ätit fantastiskt god mat (smakade guineapig för första gången och jag måste erkänna att det faktiskt var gott), vi har skrattat och pratat, druckit vin och spelat kort, besökt marknaden, sett ett underbart landskap med egna ögon.. ja, här kommer en bildbomb!























´

Här är Ricardo & Lucy - mina värdföräldrar



Ikväll efter att jag kom hem har jag mottagit en dålig nyhet. Jag mår sämst. Just nu har jag inga krafter kvar att skriva någonting, lovar att uppdatera när jag orkar. Men så ni vet helgen i Secret Valley var verkligen underbar!!! Puss på er alla fina läsare.

vamos a un camping!

Hej alla!
Jag vill bara slänga in ett snabbt medelenade och säga att jag har köpt mig internet nu (ska berätta om vilken jäkla process det var efter helgen) och jag håller nu på att packa inför en liten tripp med familjen.
Vi ska campa i en annan stad som heter Pisaq och jag är tillbaka i Cusco, imorgon kväll, söndag.

Imorgon svarar jag även på era frågor!
Sköt om er!
Puss & kram

Jag och Cusco


några tacksamma rader

Jag vill ägna några rader för att skriva om hur tacksam jag är för att jag under hösten fått lära känna en person som supportat mig mycket till min resa och berättat mycket om Peru och till och med bjudit mig på peruansk mat. En person som jag skrattat mycket med och som jag känner att jag kan prata om allt med. Vi har haft mycket kul tillsammans. Och jag är så himla glad för att jag träffat dig, jag kan vara mig själv till hundra procent och skratta så magen viker sig. Tack för allt, Arlen Rios! Te extraño - jag saknar dig.


Tre dagar i Cusco (bilder utlovas vid snabbare internet)

Klockan 17:30 söndagen den 6 mars 2011

Idag har jag strosat runt på egen hand. Jag besökte söndagsmarknaden, en stor marknad där man kan köpa allt möjligt, bokstavligt, ex. kläder, leksaker, växter, hygienartiklar, böcker, smycken. Närintilliggande låg även en matmarknad där det lagades all möjlig sorts mat. Det doftade ljuvligt. Jag köpte mig en liters schampo och balsam samt ett par supergosiga tubstrumpor a la Inka style. Solen sken och det var verkligen varmt och behagligt. Inte sådär regnigt och tråkigt väder som jag trodde det skulle vara mest hela dagarna. Dock regnar det, åskar och blixtrar som bara den nu. Men det slapp jag undan. Tur det, för jag gillar verkligen inte att vistas ute i sådant oväder. Burrh. Nu ligger jag i min säng och äter salta kex och myser med musik. Jag älskar verkligen mitt rum. Det är så jäkla mysigt. Det känns som mitt och det är verkligen jätteskönt.
 

Efter min lilla vistelse vid marknaden gick jag hem och lämnade mina grejor och hämtade kameran för att gå ut och fotografera i närområdet. Det är verkligen otroligt vacker. Men jag ser dock fortfarande min närvaro som utifrån någon annans ögon. Jag förstår verkligen inte att jag är här. Och det lär nog ta någon vecka till innan jag börjar inse faktum. Jag vill verkligen lägga upp bilder men internet är så otroligt segt och att ladda upp en bild tar nästan tio minuter. När jag har mer tid lovar jag att ladda upp några då och då!!! För ni måste se hur fantastiskt det är här omkring!

Precis innan min trappuppgång träffade jag ett gäng peruanska killar, vi pratade lite och de frågade mig en massa frågor och jag skämdes så för att jag inte förstod någonting. Det kändes så tråkigt. För de pratar ju inte någon engelska. Åh, jag vill verkligen förbättra min spanska nu nu nu. Så jag kan börja kommunicera. Jag trodde inte jag var såhär dålig. Det är ju pinsamt. Men jag är mer taggad än någonsin till att förbättra och lära mig.


Klockan 20:00 den 7 mars 2011

Idag har det varit en riktigt bra dag. Jag har gått runt och lett mest hela dagen. Dagen började tidigt, jag gick upp vid sju tiden för att göra mig i ordning inför min första dag i skolan. Vid halv nio gav jag mig iväg då det tar ca en halvtimma att gå dit. Min första lektion startade vid tio över nio och det var grammatik som stod på schemat. Jag fick börja med att göra ett test för att se vilken nivå jag låg på samt vad jag behövde repetera. Testet var skitsvårt, rent utsagt. Och eftersom jag är sämst på engelsk grammatik så fattade jag inte mycket när hon försökte förklara på engelska. Jag vet, bra combo. Men samtidigt är det lika bra att repetera lite av allt, för det är precis vad jag behöver. Så jag är bra nöjd ändå. Vi repeterade verben ser och estar samt hay. Och jag fick lära mig en massa nyttigt som jag inte har tänkt på förr. Min lärarinna heter Ganara och är kanske 35 år någonting. Jättetrevlig och bra på att förklara. Efter min grammatikklass var det dags för konversationsklassen. Jag och min lärarinna Yessicá började med att repetera när man ska sätta la framför ett ord och när man ska sätta el. Jag har aldrig riktigt fått kläm på det där men Yessicá förklarade det som om det var det enklaste som fanns. Jag har verkligen kommit till en skola med duktiga lärarinnor. Och det är ju så jäkla viktigt att man dels klickar med läraren samt att denne är seriös och kan sitt ämne. Yessicá älskar att prata så jag och hon började prata om allt möjligt som inte handlade om lektionen i fråga. Men en konversationsklass kan ju utforma sig hur som helst. Jag kan tänka mig att Yessicá är max fem år äldre än mig. Hon är supergullig och vi pratar om att gå ut tillsammans och hitta på saker. Hon leder även klasser i Yoga som jag hade tänkt prova på någon dag.
Jag har verkligen varit så otroligt taggad på att börja plugga spanska igen. Och jag är så jäkla glad för att det är så himla bra. När jag slutade vid ett ville jag knappt gå därifrån. Jag längtar redan tills imorgon. Jag har precis avslutat mina läxor och skrivit rent mina anteckningar. Back to school, and I like it!


Efter skolan gick jag hem för att äta lite mat. Har jag nämnt att Lucy är en superkock? All mat som jag hittills fått har varit så himla god. Lucy och Ricardo är även mycket för det som är närproducerat och ekologiskt och vi äter otroligt mycket frukt och grönsaker. Det supportar jag starkt. Idag åt vi tonfisksallad med kanske sju grönsaker som tillbehör. Yamm! Här i Peru är lunchen den största måltiden, medan man bara äter typ en macka till ”middag”. Så det gäller att passa på att äta mitt på dagen, vilket jag inte är van vid då middagen vanligtvis är min största måltid.


Vid tvåtiden följde jag med Lucy till den kyrkan hon och Ricardo tillhör: la iglesia de Cristo. En stor församlingslokal på en bakgata här i staden. Ett fallfärdigt hus från utsidan men med så mycket värme och gemenskap på insidan. Denna vecka befinner sig ett femtontal volontärer från USA där för att gratis erbjuda församlingen möjligheten att besöka en doktor. Något som för invånarna vanligtvis kostar mycket pengar och glöms bort att kontinuerligt göra. Jag pratade med en utav volontärerna och berömde deras insats. Hon fick tårar i ögonen och hon sa ”Jag gör detta för att församlingen ska veta att det alltid finns någon som bryr sig om dem. Att de kan komma till kyrkan och veta att här finns gemenskap och hopp” Det var fint sagt tycker jag. Jag spenderade timmar i kyrkan genom att bara titta på folket som befann sig där. Och så fort jag fick ögonkontakt med någon så log denne och nickade ett hola.. Det fanns verkligen en gemenskap och en värme som spred sig i den annars ganska kalla byggnaden. Jag kände mig välkommen.
Över hundra människor besökte kyrkan idag för att få besöka en doktor. Över hundra människors hälsa kanske förbättrades idag, åtminstone blev dess hälsa mer kontrollerad.
Jag slutar aldrig fascineras av de fantastiska människorna som arbetar ideellt för att hjälpa andra.


Klockan 21:30 tisdagen den 8 mars

Jag börjar komma in mer och mer i tidsomställningen nu. Jag går och lägger mig senare och vaknar alltså inte på nätterna. Imorse gick jag upp halv sju för att ta en dusch. Har ni testat att duscha i iskallt vatten någon gång? Jag kan då inte rekommendera det. Men vill man vara fin får man lida pin. Eftersom det regnar så otroligt mycket här under december – mars så ”hinner inte” reningsverken ta hand om allt vatten så istället stänger de av vattenloppet mellan 13.00 - ca 05:00. Därför måste jag duscha på morgonen och på morgonen är det kallt ute vilket resulterar till att vattnet blir detsamma. Jag som verkligen avskyr att frysa vet att jag måste stå ut med detta ca. 45 gånger till.


Efter ett klarvaknande i duschen gick jag till skolan. Eftersom skolan är så pass liten så har Yéssica den hemma hos sig. Ett supermysigt hus, ljust och fräscht. Under min konversationsklass pratade jag och Yéssica om de turer jag vill göra när jag är i Peru och när dessa skulle passa bäst, Inkaleden, Macchu Picchu, Titicacasjön etc. samt hur många dagar jag vill vara borta. Hon berättade lite om de olika varrianterna av de olika turerna. Mycket intressant. Jag kommer boka så snart som möjligt så jag har det säkrat samt ta reda på vilken typ av tur jag vill göra genom att läsa på lite. Det finns så jäkla mycket att se och så många olika sätt att ta sig runt på.


På eftermiddagen tog jag mig en rask promenad till Plaza de Armas för att åka med en buss som tog mig runt hela Cusco. Praktiskt taget. I staden, upp och ner för bergen. Och jag kan inte sluta fascineras, det är otroligt häftigt. Och jag tog många fina bilder, men inget slår att se det på riktigt. (lovar att ni ska få se!!!) Vi besökte Cristo Blanco, som är en vitmålad stor Jesus staty som står uppe på ett berg och vakar över staden. Utsikten från var han stod sträckte sig över hela staden. Bergskedjor som avlöste varandra långt i fjärran, tusentals hus centralt och uppe i bergen, grönområden, betande alpackor, färggladklädda cusqueños.. Fantastiskt! Jag tänker att jag en dag ska ta mig upp på annat sätt, utan kamera och stanna där någon timma för att se det på riktigt. Jag menar, nu blev det mest genom en kamera, för att fånga ögonblicket. Men för att förstå att jag är här krävs det att jag försöker leva utan min kamera, att jag försöker spara allt i mitt minne istället. Jag minns att när jag var i Tanzania levde jag i en sorts förnekande då jag hela tiden såg afrikanernas liv genom min kameralins. Jag ville inte missa en enda möjlighet till en bra bild. Men det som i slutändan räknas är det man har i minnet. För nu i efterhand när jag kollar på mina bilder därifrån så känns det som om jag aldrig varit där. 
Fast sedan tar det nog ett tag att komma in i livet också, nu är allt så pass nytt och det tar ett tag att lära känna staden och språket och människorna.

Onsdagen den 9 mars, 17:45
Dagen har varit bra med skola dock har jag så mycket grammatik i mitt huvud just nu att det är kaos. Det är galet vad mycket regler det finns. Men de är grymt lärorikt och jag känner att jag utvecklas varje dag. Konversationerna flyter bättre.  Nu ikväll har jag pratat med mina älskade föräldrar på Skype. Det var mysigt. Samt med min fina Elin. Jag har tänkt mycket på er därhemma idag. Jag hoppas att ni alla mår bra!

PUSS OCH KRAM
( i helgen tänkte jag köpa en internetanslutning så jag kan uppdatera när jag vill samt lägga upp bilder på ett smidigare sätt) TAKE CARE!


6/3 2011

Jag har väldigt intressanta konversationer med min Mr and Mrs de la Torre. Till en början trodde jag att Ricardo var en ganska reserverad person, då han inte åt med oss och knappt sa någonting. Men igår åt vi frukost tillsammans och han pratade och berättade en massa intressanta saker. Vi talade om typisk matkultur i våra länder, jag tog upp köttbullarna – det var det första jag kom att tänka på som jag kunde säga på spanska – fast jag egentligen vet att köttbullar inte är så svenskt som vi svenskar tror… Sedan nämnde jag sillen och surströmmingen. Det hade de dock aldrig hört talas om förr. De berättade att de kände att det inte fanns någon typiskt peruanskt mat längre, all mat var en enda stor mix av alla olika nationaliteter som idag bor i Peru. Men så är det ju i Sverige också, vi tar ju efter från andra, och de tar efter från oss.
Vi pratade även om Peru politiskt sätt. Att landets pengar används på fel sätt och går åt korruption där politiker bygger sig stora stolta villor, när landsbygdsbefolkningen svälter. Vi talade även om Cusco’s rikedomar, där exempelvis té skulle kunna vara en stor inkomstkälla. Men med brist på resurser så finns ingen fabrik som kan tillverka téet, utan istället måste de importera det från Chile . Det handlar dock inte bara om resurser, det handlar om hur de äldre generationerna i Peru är fast i ett gammalmodigt synsätt. De har alltid styrts av något övre huvud, på Inkatiden var det hövdingen som bestämde vad som skulle göras och vad som inte fick göras, när spanjorerna hade makten över Peru var det de som styrde och ställde, likaså under militärkupperna. Många vuxna är inte vana vid att tänka själva, ta egna initiativ till förändring - de ser vad som behövs men det vet inte vad de ska göra åt det. Utan de lever i sin gamla vardag, de är begränsade i sinnet. Det låter hårt att säga såhär och döma ut dessa människor. Men Ricardo menade på att i många fall i Cusco ser det ut såhär. Ibland kanske till och med resurser finns, men ingen vet vart man ska börja, så resurserna går åt andra, kanske inte lika behövda saker. Han berömde dock mycket nästa generation, barnen. Då de till en större utsträckning kan gå i skolan så lär de sig att se världen med andra ögon, nya ögon. Och därmed lär sig uppfatta hur och ting kan fungera. ”Barnen har svaren, lösningarna..” menade han. Och det är som jag alltid själv sagt och haft som ett argument: dagens barn är framtiden. De är de som ska leva i det samhälle som beslutas om idag. Barnen har svaren, de är visare och intelligentare än vad många tror. Och skulle man släppa in barnen i beslutsfattande så tror jag själv att Peru skulle kunna få en ljusare och mer värdig framtid. 


När jag skriver det här inlägget (i förväg innan jag lägger in det så att ni kan se det) är klockan strax över sju på morgonen. Det har regnat hela natten och jag har vaknat och vridigt mig många gånger. Sängen är skön och jag sover bra men eftersom jag somnar så jäkla tidigt på kvällarna, redan runt sju – åtta, så vaknar jag ju tidigare. Igår var jag och Lucy ute och hon visade mig alla möjliga platser. Det var en bit att gå till Plaza de Armas – huvudtorget – men det var en fin vandring. När jag kom hem var jag helt slut. Vi åt en bit mat och sedan slocknade jag direkt. Höjden är ett faktum. Den söver en.


Idag har jag ledig dag och jag hade tänkt gå ut på egna äventyr. Bara i närheten av där jag bor till att börja med. Sakta men säkert för att kunna vänja mig vid höjden och huvudvärken. Imorgon börjar min skola, jag har två timmars grammatik och två timmars konversation mellan klockan 9 – 13. Jag längtar verkligen. Jag känner att jag förstår det mesta som Lucy och Ricardo säger men jag har svårt att forma egna och varierande meningar när jag ska svara eller fråga om saker. Det blir så simpelt och hackande och i fel tempus. Så jag längtar tills jag får komma igång igen. Jag hoppas även kunna träffa lite nya människor att umgås med i veckan. Yesica, min konversationslärare, ska visa mig runt och ta med mig ut på saker. Det ska bli kul att börja socialisera lite. Bygga upp en liten kompiskrets. Hon pratade om en engelsk tjej som var i min ålder som jag skulle få träffa. Spännande. Hoppas hon och jag kan komma att passa ihop.

Fråga på om saker ni vill att jag ska skriva om, eller visa er! Ju mer jag kommer in i livet här, desto mer intressantare blir nog mina texter. hehe.  I inlägget nedan kan ni se ett par bilder.

Jag förstår inte riktigt átt jag är här ännu. Alt känns som en enda stor dröm.

Kram på er!

 


lite bilder

det tar åratal att ladda upp bilder - men här har ni ett par iallafall!





inflygning över Cusco




Mitt rum, i love it!



utanför mitt fönster



Plaza d Armas - stadskärnan, katedralen

som sagt, lite lite bilder. men mer än inga alls.!

Dag 1 - Cusco

När jag skriver det här är klockan tjugo minuter över sju på morgonen här i Peru. Jag har spenderat en halv dag samt en natt hos min familj. Och jag ska berätta hur bra det är.. Men först till resan. Efter att ha väntat i Madrid ungefär fem timmar skiljdes jag och Henrik åt på våra olika äventyr. Jag åkte rullband efter rullband genom den vackra ståtliga flygplatsen innan jag kom fram till min gate. Så fort jag satt mig ner i min flygstol så somnade jag och jag sov djupt i flera flera timmar, vaknade endast upp som i koma för lite mat. Jag är glad att flygningen varade nattetid så jag kunde sova. Jag vaknade upp ca tre timmar innan landning. Bredvid mig satt peruanen Luis Alejandro. Vi började prata lite smått. Ibland förstod jag inte alls vad han sa, då han bara kunde spanska – men han förklarade i ett lugnt tempo och i det hela förstod jag i alla fall sammanhangen. Han berättade allt möjligt om Peru och om Cusco, vad jag skulle besöka och vad jag skulle hålla mig borta ifrån, om fattigdom, klimat, kultur, allt möjligt. Och han sa till mig ”Du kommer aldrig någonsin komma till ett land som Peru igen – som erbjuder en så unik kultur”.

Innan landning i Lima berättade han hur ”utcheckning” och incheckningen på Limas flygplats gick till. Innan vi landade fick vi två papper, ett som handlade om immigration och ett annat som handlade om vad för typ av baggage man hade med sig, alt. om något skulle reklameras. Immigrationspappret lämnade man fram till tullpolisen, liknade det system som de har i Thailand – för er som varit där, man fick alla möjliga stämplar innan man kunde passera för att hämta upp baggaget. Det tog åratal att få sitt baggage men tillslut när jag hade det i min hand gick jag till incheckningen. Innan denna fanns det dock två moment, det första momentet var att man skulle bilda en kö (vilket jag har förstått att spanjorer/peruaner/todos som reser i dessa länder inte har någon aning om vad det betyder) så kön resulterade i en klump, där en kille skulle samla in allas baggage taggar (dvs. de som sitter på ditt incheckade baggage om det skulle försvinna ex.) Detta för att minska skräprisken. Moment två var att lämna fram baggage-lappen, efter att hon eller han som stod vid den kontrollen läst igenom lappen skulle man trycka på en knapp som visade att man blivit godkänd att komma in i landet eller ej. Spännnniiing…… jag blev godkänd. yey. Efter alla dessa moment kunde jag gå till incheckningen. Väl incheckad och klar måste man i Peru betala en sk. flygplatsskatt för att kunna vistas på flygplatsen samt för att få åka därifrån. Denna låg på ca 7 dollar = ca 45 kronor.

Resan till Cusco tog mindre än en timma och jag hade tur som fick en fönsterplats för inflygningen var helt magisk. Stolta bergstoppar avlöste varandra, smala slingriga vägar gick upp och ned i ett grönskande landskap, några hus var placerade här och var vid landsbygden. Solen sken och speglade över staden. Stadskärnans alla hus var i världens alla färger, tätt intilliggande varandra. Jag trodde inte mina ögon, det var helt fantastiskt. Flygplatsen var liten med endast ett baggageband. Efter att jag hämtat min väska stod en man med skylten ”Johanna Ekman” utanför. Han var stor och kraftigt byggd med ett typiskt peruanskt utseende. Och efter en tur med bilen, en biltur där jag nästan trodde att bilen var snodd, så kom jag till mitt hem. Huset ligger ett stenkast bort från main street, på andra våningen i en större lägenhetsbyggnad. Ett ganska ruttet hus från utsidan med ljuvligt på insidan.

Jag välkomnades med coca-té, som jag tänkt hålla mig borta från, men det kändes otrevligt att avböja deras gest. Och jag får hålla med om att det faktiskt hjälpte. Mannen som hämtat mig på flygplatsen hette Ricardo och visade sig vara mannen i huset – vilket jag inte alls förstod förrän jag kom hem dit, utan det var Lucy, min ”hostmum” som berättade det. Lucy är – vart ska jag börja – en fantastiskt bra människa. Hon har välkomnat mig till sitt hem som om det vore mitt eget. Hon är extremt givmild och öppen i sinnet och har ett stort hjärta. Hon har bjudit mig på fantastisk mat och flera koppar te. Hon har visat mig vad allting finns och talat om att jag får ta vad jag vill, när jag vill, om jag exempelvis är hungrig. Hon har kramat om mig och sagt att hon är glad att jag är här och vi har pratat o allt mellan himmel och jord. Om Sverige, om Peru, om andra länder i Sydamerika, om hennes familj, om min familj, karriär och studier. (Hon är fd. designer och har designat allt från keramik, till smycken, till kläder, En ledig dag ska hon visa mig hur man gör fina smycken!). Men en stor del av vår konversation ägnade vi till hennes skolprojekt som hon driver. Hon berättade om hur hon och hennes man kämpat i flera år för att få styrelsen i landet att gå med på att de skulle starta upp en skola i slummen, där hon sett exempelvis hur barn tiggde på gatorna och småbarn som knappt kunde gå själva tog hand om djuren. Efter att ha fått godkännande att starta denna skola så insåg hon hur talangfulla och intelligenta dessa barn var och vilka betyg de skapade. Och tanken slog mig, om hon inte kämpat för att upprätta detta i slummen, så hade alla dessa barns talangfullhet bara dött ut. Men det som imponerar mig allra mest i hennes projekt är att hon bidrar till skolan med sin privata ekonomi – alla besparingar och minsta enstaka soles hon får över går till denna skola. De får inte hjälp av landets ledning, utan de driver skolan på helt egen hand. Är inte det fantastiskt? Hon köper skoluniformer, böcker, skor, mat… för att barnen ska få en ljusare framtid. Och detta till råga på att hon och Ricardo knappt ibland själva har rinnande vatten i sitt hus. Hon borde få en Golden Globe, Nobel Priset, alla pris man kan få. ”Det här är mitt liv” sa hon och jag nickade instämmande och tackade Gud för att hon finns och är en så jävla, rent ut sagt,  sympatikännande människa. En idol. En förebild. För mig.  Och när hon berättat hur utsatta barnen är och hur deras familjerelationer ser ut om de inte får gå till skolan eller sysselsätta sig med någonting som kan göra deras liv rikare – så känner jag hur viktig min roll som volontär är. Att jag behövs, och att andra med min kunskap behövs, så innerligt mycket för att dessa barn ska få en värdig framtid.

Jag har inte så mycket tid just nu att berätta mer, Ricardo var urgullig och lånade ut sitt internet.
Men jag har det väldigt väldigt bra, idag ska jag och Lucy lära känna staden litegrann. Ser fram emot det! I nästa inlägg ska jag lägga in lite bilder.

puss & kram till er

 


Framme!

Hej alla!
Jag vill bara tala om att jag ar framme i Cusco. Resan har gatt jattebra och nu ar jag hemma hos familjen. De ar trevliga. Flygturen in over Cusco var alldeles fantastisk. Jag trodde knappt mina ogon. Jag ar iallafall i trygga hander och ska nu packa upp lite innan min larare fran skolan ska besoka oss.

Puss pa er allesammans
Jag forstar inte att jag ar har, det ar fantastiskt!!!!!

Destination Madrid

Nu är jag i Madrid och har härmed påbörjat min flygtur. Om ni inte varit på Madrids flýgplats är det svårt att föreställa sig hur otroligt stor den är, den är enorm. Jag har till och med åkt tunnelbana för att komma till min gate. de ni. ;) och so far känns allt väldigt bra. Resan hit gick fort och jag passade på att socialisera litegrann. Jag träffade Henrik som ska till Buenos Aires, som jag nu spenderar min sex timmars väntan med. Trevligt med sällskap.

Min nervositet har fortfarande inte nått mig. Men jag har kommit till insikt i att jag är påväg. Och tanken slog mig på flygplatsen efter att en av min mammas vänninor frågat mig hur gammal jag var att shit, jag är nitton år gammal, och jag ska åka iväg på en tre månaders resa alldeles ensam till andra sidan jordklotet. Jag är stolt över mig själv. Och jag vet att det krävs mycket mod.

En kär vän till mig, Malin Nordling, sa:
"Vem som helst skulle vara nervös. Men vem som helst skulle inte göra det du ska. Man måste bry sig om andra människor på en helt annan nivå. Som jag sagt tidigare, du gör världen bra. Jag är så stolt över dig som åker på det här, ha the time of your life. Och glöm inte att jag aldrig är mer än ett samtal bort och trots allt är vi ju ändå under samma himmel. You make the world beautiful, every singel day"

Du kan verkligen fånga tankar i ord Malin. Och jag insåg hur stort detta var. Insåg vilken resa jag gör och kommer att vara med om! Min stora dröm, som jag velat i så många år. ÄNTLIGEN! shit vad bra jag är!

puss på er alla

P.s. Jag vill sända en superduper kram till mina underbara föräldrar som ställer upp och stöttar mig genom denna resa. Tack så innerligt för att ni alltid tror och litar på mig och låter mig följa alla mina drömmar.
Jag älskar er, billion times.

avbrott

Packningen går framåt. Nu är det bara till att sålla ut till hälften. Men jag har pausat ett tag och tänkte ta det efter helgen. Istället har jag ägnat mig åt saker jag tycker om, min familj, mina vänner och egentid.

Igår jobbade jag min sista dag på mitt fina Ica. Det var tråkigt att behöva packa ihop mina saker i mitt skåp, riva bort min namnskylt och lämna skåpet till någon annan. Alla fantastiska människor på mitt jobb har gjort så stort intryck på mig sedan jag började. Och jag tackar innerligt för allt. Men nu är det dags för nästa kapitel i mitt liv.

Min gårdagskväll spenderades i stan med mina kära vänner Erika och Therese. Like old times. Vi var på Undici och roade oss. Kvällen blev lagom lång och det var en mysig kväll tillsammans med mina kära tjejer.
Jag fick en underbar present från Therese i försenad 19 års present samt go-away-gift. En öppningsbar silvermedaljong med foton av oss i. Världsfint. Bästa Therese!



Jag, Therese och Erika
bild från Thereses studentskiva 2010

Ikväll ska jag fira min vän Isabells 19 åriga födelsedag. Det ska bli supermysigt.

Puss på er alla


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0