Bolivia - La Paz - Platsen jag aldrig glömmer del 2
Nu kommer del två om Bolivia-resan!!!
Bolivia var som sagt en speciell resa. Vi hade väldigt kul tillsammans men även stunder då vi fick uppleva mycket orättvisa. Bolivia är det fattigaste landet här i Sydamerika. Det märks tydligt. Det sitter tiggare i varje hörn och så fort en Gringo (utlänning) passerar så börjar de dra i en, och tittar en i ögonen och ber för livet om pengar. Det är obehagligt. Det är verkligen hemskt. I deras slitna smutsiga kläder, utan skor.. vinglar de fram kring gatorna. Vissa staplandes på en krycka andra drar sig fram med sina bara händer och fötterna släpandes på backen. Man kan se törsten efter vatten, hungern i deras kurrande magar. Fattigdomen är ett faktum. Bristen på jobb är ett stort problem och konkurransen i jobbranchen är extrem.
La Paz tillhör den staden i Sydamerika som har flest rånare. Skickliga jävlar som har gjort det förr. Vi råkade ut för rån tre gånger under vår vistelse. Jag ska berätta för er om en upplevelse.
Vi hade tagit oss till marknaden el Alto. En marknad där man ifrån kan se heeeela La Paz. En marknad full av bolivianer som säljer allt: tekniska prylar,kökssaker, musik, böcker, kläder, skor, mat, djur.. ja.. allt möjligt. Vi tog en lokalbuss upp och när vi steg av vart vi utstirrade. Vi förstod att vi var de enda Gringosarna på marknaden. Vi tittade runt och klargjorde att så var fallet. Alla tre av oss grep snabbt tag om våra väskor.
Marknaden var enorm. Flera kilometer. Vi tittade runt och strosade i vår egen takt. Vi stannade till vid ett ställe som sålde örhängen. Jag letade efter ett par vita pärlörhängen men fann inga jag gillade. Men tillslut köpte jag ett par rosa. Jag betalade och la tillbaka min plånbok i min väska. Trodde jag.
Plötsligt började folk skrika omkring mig, allt gick så snabbt. Folk pekade och skrek jävla gringo åt mig. Jag förstod ingenting. Varken jag, Nick eller Oliver. Tills någon skrek: Dina pengar!! Och jag förstod. Jag hade blivit rånad. Jag sprang, slog mig fram bland massan, sprang och sprang o.. insåg att jag inte visste vad jag sprang efter. Jag satte mig förtvivlad på marken, bolivianer flockades omkring mig. De flesta skrek att jag var dum i huvudet, att jag skulle vara mer försiktig. Och jag visste det. Jag visste vilken enorm stöldrisk det var. Men vad kunde jag göra nu i efterhand. Jag slog händerna för ansiktet, tårarna trillade. Min plånbok, med mina pengar, mitt kreditkort och mitt PASS. Jag var förtvivlad. Utan passet skulle jag inte komma ut ur landet och för att fixa ett nytt skulle det ta upp till tre veckor eftersom en svensk ambassad inte finns i Bolivia. Jävla skit. Jag svor och chocken la sig som en klump i magen. Ca fem minuter efter händelsen knackar en dam på min rygg, i sin hand håller hon min plånbok. Jag rafsar snabbt tag i den och får se mitt älskade pass, mitt kreditkort o alla mina kvitton. Utan pengar - men vad är dom värda egentligen. Jag tjuter av lycka. Damen, som troligtvis jobbar tillsammans med stölderskan (brukar funka så!), har valt att ge tillbaka mitt pass och mitt kreditkort. Jag tackar henne innerligt, ger henne tillochmed 20 BOB för tacksamheten. En riktig jävla berg-o-dal-bana i känslor. Extrem sorg till extrem lycka. Just då ville jag bara ut ur landet.
Efter händelsen rusade vi snabbt ifrån marknaden och jag kan rekomendera er som någongång kommer upp dit att inte ta med er något värdefullt, utom pengar, samt ha pengarna på ett säkert ställe. Utöver det så rekomenderar jag inte ens marknaden. Det finns inget speciellt för turister. Utsikten är dock fin. Men riskera inget. Vi firade den kvällen. Jag firade med en iskall öl och en god mexikansk burrito. Vi lovade varandra att vara mer försiktiga. Och det var vi. Vi hade bara extrem otur den sista stölden vi fick vara med om.
La Paz är en fin stad. Kontrasterna mellan fattig och rik är dock extremt stor. Det är lätt att hitta sina smultronställen då staden bjuder på alllt. Jag gillade mest den antika delen av staden. Påminner om Gamla Stan i Sthlm. Smala gränder med antika hus i alla världens olika färger. Detaljer. Jag älskar detaljer. Antika gatunamn med förklaringar varför gatorna fått de namn de fått. Kullerstenar... Jag hittade mina smultronställen iallafall.
Vi tog även en runda tilll moderna La Paz. Med ståtliga höghus i glas. En extrem kontrast. En kväll gick vi på bio, 25 spänn biljetten och två supercola och en superpopcorn för 25 kr likaså! Värt! Vi såg filmen: Soy el numero 4. Grym! På dagarna strosade vi runt på marknader, åt glass i en park, gick på museum, åt god mat och hade semester. Vi hade en jättebra resa tillsammans om vi bortser från de tråkigheter vi fick uthärda. Jag har fått två superbra vänner. Nick och Oliver, som har gjort min tid här i Cusco rikare. Och utan dem hade resan aldrig varit så kul. Jag lär ha förlängt mitt liv med hundra år efter alla skratt. Jag ser som sagt resan till Bolivia med positiva ögon. För vi hade fina stunder. Och det gäller att se vad som varit bra. Det har jag lärt mig att uppskatta under min vistelse häär borta på andra sidan jorden. Jag kommer definitivt återvända en dag. Men aldrig ensam. Vi fick vara kvar i Bolivia tre dagar till utöver det vi planerat pga. protester vid gränsen till Peru. Dessa tre dagar var de som vi blev rånade på. Osis va. Det blev en resa på sju dagar totalt. En resa jag aldrig kommer glömma.
en resa i lyckans anda
Vi tog bussen ifrån Cusco fredagkväll och befann oss i Puno tidig morgon. Båten vi skulle färdas med avgick från hamnen runt nio och vi började vår resa med att åka ut till Uros. Även kallat, de flytande öarna. Öarna är 62 av antalet och där bor ca 2000 människor, år in och år ut. Alla dagar om året. Livet liknade inget annat. Trots att Uros bara ligger en haltimma från fastlandet så var det som att befinna sig i en annan värld. Uros öarna är byggda på flytande jordklumpar kan man säga som har bundits ihop och därpå lägger man tjocka lager av ett slags vass. Husen är även dem gjorda av vass, ihoppfogade med ståltråd och träbalkar. Likaså är deras båtar. De lever på fiske och de få säderna de kan odla. Pengar existerar knappt på ön utan varorna fungerar som byteshandel emellan familjer och öar. Under maj - augusti månad så kan de få in pengar på turism. Då välkomnas turister att besöka öarna, ta del av deras livsstil och hem och även deras hantverk och textiler till försäljning.
Vi besökte en ö, där fick vi förklarat för oss hur ön byggds upp, ta del av hur de (över)lever, besöka deras hem, klä upp oss i deras typiska kläder, se på dans och sångframträdanden, se på deras hantverk och textiler. Vi fick också åka i en vassbåt för att se öarna från vattnet. Det var allt fantastiskt. Här kommer en liten video om hur det ser ut dock inte jag som filmat.
Efter Uros åkte vi vidare till ön Amantani. Här skulle vi sova en natt hos en lokal familj. Amantani är en ö som ligger ca 4 timmar från fastlandet i Peru. På ön bor ca 5000 invånare, utspridda i 10 olika byar. Jag, Ari och Cicilia fick komma till en familj som bodde nästan högst upp på ön. Ön är inte platt utan som ett enda stort berg. Huset var enkelt men väldigt välinrett och rent. Utsikten däruppifrån var fab. Vi bodde hos ett äldre par, söta som få. Alejandra lagade fantastiskt god mat och vi fick ta del av det som går att odla på ön, bland annat två olika sorters potatis, majs och bönor. Till detta fick vi en egengjort saltad ost som var bland de godaste jag ätit. Givetvis fick vi även soppa gjort på grönsaker och quinoa. Till frukost åt vi hemlagad creps med pommes och frukt. Salig blandning men gud så gott!
På Amantani fick vi en tur upp till ett av de heliga templena Pachata. En tur i grönska, bland ruiner, där utsikten över det glittrande havet med dess siluetter av bergskedjan i bakgrunden gjorde allt. Uppe vid templet, som ligger på toppen av ön, fick vi se solnedgången, hur den färgade hela himlen alldeles orange. Det var fantastiskt.
På kvällen bjöds vi på fest. Vi fick alla klä upp oss i deras typiska festkläder och tillsammans dansade vi och sjöng till ett liveband. Det skrattades och humöret var på topp bland oss alla. Jag dansade med båda mina Amantani-föräldrar och även i grupp med andra. Deras mest enkla steg är att krossa fötterna omvartannat när man dansar i ring. Väldigt enkelt, som tur var. Haha.
Sjärnhimlen den natten var fantastisk. Den lös upp hela himmlen och avslutade en fantastisk dag.
Igår, söndag, vaknade vi upp runt sextiden för att bege oss till den sista ön, Taquile. Där bjöds vi på typisk mat, trutcha - som är en fisk som smakar ljuvligt om man får det på en restaurang som är duktig på just denna fisk. Vi hamnade även mitt i ett festfirande och fick se en offercermoni på torget. Den sista timman spenderade vi strosandes runt på ön innan vi tog en båt tillbaka till Puno. Resan till fastlandet tog ca tre timmar och jag spenderade dessa på däck, solandes och njutandes av det fantastiska vädret, motorns ljud och vattnets kluckande. Just då ville jag inte vara någonannanstans.
Tillbaka till Cusco tog vi en lokalbyss, hör och häpna, men det var den enda bussen som gick relativt tidigt så vi slapp en väntan på sex timmar på terminalen. Bussen däremot var en riktig sunkbuss på åtta timmar där kylan var eztrem och motorns ljud en tinnetuss varning. Skumpandet gjorde pricken över i:et. Ja, de var mig en upplevelse men då har jag gjort det också!
Nu är jag som sagt tillbaka. Och jag saknar det redan, Saknar lugnet och den vackra utsikten. Tillbaka ska jag, en dag. Jag skulle lätt kunna spendera en avstressande vecka på Amantani. Lugnet är verkligen extremt. Fåglarnas ljuva kvitter är det enda som hörs. En plats för meditation. Ja, en fin upplevelse som fick mig att börja andas igen. Precis vad jag behövde. Det är denna bild jag vill lämna landet med.
Jag slog upp ett nytt kapitel därborta. Och detta kapitel börjar min sista vecka här borta. Sedan far jag till Lima och reser hem den 25 maj. Längtan efter er är stor men njutningen av att vara här är det jag ska lägga fokus på.
Snart ses vi
Kramisar
Lake Titicaca - here I come!
Hoppas allt är bra med er! Med mig är det bara fint.
Idag är jag glad för jag packar just nu inför en weekendresa till staden Puno här i Peru. Jag skall åka dit tillsammans med två volontärer från mitt projekt, Cicci och Ari från Spanien. Vi ska dock inte spendera helgen i själva Puno utan vi ska spendera helgen på sjön Titicaca. En tvådagarstur ska ta oss runt till tre olika öar varav en vi kommer att övernatta på hos en lokal familj. Sjön är känd för att vara alldeles fantastiskt fridfull och vacker med sina öar men mest känd är den för att den är världens högst belägna sjö, 3811 m ö h.
Jag ser fram emot resan mycket! Har velat göra den sedan jag kom hit och är glad att jag ska iväg! Var lite osäker på att åka först efter allt som har hänt men jag känner mig trygg med Ari och Cicci och vill heller inte avslå en dröm när jag ändå har chansen. Jag tror att det kommer bli jättebra!
Hemma igen på måndag
Puss
p.s. Några av er har undrat hur det är med Nick efter händelsen. Fina ni! Nick mår bra, han befinner sig dock inte i Cusco längre utan har fortsatt sitt äventyr till en stad som heter Iquitos, som ligger i jungeln. Vi har kontakt via email nästan varje dag. Det är tufft att gå igenom smärtan från händelsen själva men vi stöttar varandra så bra vi kan. I mitt liv har Nick gjort stor skillnad och han har verkligen varit min bästa vän härborta. Vi delar mycket. Och jag saknar honom otroligt mycket nu när han åkt. Men som sagt, han mår bra. Jag mår bra. Vi mår bra. Det gör vi.
fin konversation
Enzo: Vilket år är du född?
Jag: 1991
Enzo: Nej, vilket år!! Hallå på 2000-talet!
Jag: Haha. Vännen, jag föddes innan 2000-talet.
Enzo tittar på mig förvånat och säger: Är du den första människan på jorden?
Sööt Enzo. Ja, mina kids får mig allt att må bra! Och gud så jag kommer sakna dom!
Såhär en vecka efter händelsen mår jag bra. För varje dag som går tänker jag på händelsen mindre och mindre. Det är väldigt befriande. Igår var det dock en vecka sedan och jag mådde väldigt dåligt men idag mår jag desto bättre. Dock vill jag, för varje dag som går, åka hem. Inte pågrund av det som hänt utan pga. den extrema saknad jag känner just nu! Idag är det exakt två veckor kvar! Snart kommer jag till er Svealand!
puss
när mardrömmen knackar på
Bolivia - La Paz - Platsen jag aldrig glömmer del 1
Av ren spontanitet valde jag att följa med till Bolivia med några vänner från en annan skola. bland annat Nick, min australienska vän, som jag lärt känna via min vandring till Machu Picchu. Bland de andra var de två tyskar, Oliver o Verena samt en hollänska Thilda. Då jag hade två dagars ledigt pga. ledighet för barnen så åkte vi iväg tre hela dagar. Fyra dagar som först skulle förkortas till två och sedan förlängas till sju.
Resan till La Paz var utlovad att ta ca 11 timmar - efter fyra bussbyten, massa dolda skatter och väntan i timmar var vi framme i La Paz 19 timmar senare. Dvs, vi förlorade en hel dag. Men vi fick se destomer av Peru- och Bolivia's fantastiskt vackra natur.
Dag 1
Den första hela dagen spenderade vi på shopping, vi besökte den såkallade Häxmarknaden där man kan köpa örter som sägs bota mot allt möjligt, ex. cancer, hjärtinfarkt, prostata... you name it. Det finns även olika typer av kärleksmediciner. Och däribland även mycket som folket offrar upp till Gudarna. Något som är vanligt, som de säljer, att ha i sitt hus är torkad llama/alpacka. Djuret sägs bringa tur. När bilderna kommer upp här så lovar jag att visa en bild på detta. Det är... mindre nice.
Jag köpte olika symbolikstenar med symboler som sägs bringa tur, lycka, framgång, friskt liv etc. i deras tro. Mycket fint!
Eftermidddagen spenderade vi på en utkiksplats där man kan se utöver hela La Paz. Vi satt där i timmar och såg solen gå ner över bergen. Det var verkligen en trevlig stund. Ett skönt gäng åkte jag med. Även fast jag ansåg att tjejerna var allmänt dryga så hade även de sina stunder då vi alla kunde ha en trevlig stund tillsammans1
Dag 2
Vi spenderade förmiddagen på sightseeing runt om staden. Vi valde den södra rundan som tog oss en bit utanför stadskärnan. Vi fick höra till historia, ekonomi, skolsystem, fattigdom, kultur etc. Vi besökte även en plats kallad Valle de la Luna. Där har bergen formats av sand, regn, blåst o sol. Ett konstverk! Varje topp eller dal har en betydelse. Såklart. Tillexempel så ser en formation ut som en hatt på en kvinnas huvud. Denna formation har blivit verklighet. Så som denna hatt ser ut.. fri tolkning dock.. så ser hattarna som kvinnor av överklass bär idag. det har blivit som en norm att bära. Intressant minst sagt.
Efter turen tog vi ännu en lugn eftermiddag i staden. Gick runt och kollade in olika stadsdelar. Eftersom de var påsk så var iprincip allt stängt, så som museum, så vi valde att titta runt. La Paz är verkligen fint och har allt från de mest ruckliga husen till de allra ståtligaste beroende på vilken stadsdel du befinner dig i. Från antika byggnader med detaljrikedom till moderna glashusbyggnader. Ja, det känns verkligen som man är i två olika städer beroende på om man befinner sig i norr eller söder, öst eller väst. Men vackert äre vart man än går. Dock föredrar jag den antika delen mest, den påminner om Gamla Stan i Sthlm. Och jag äääälskar Gamla stan. och man hittar lätt sina smultronställen - det finns mycket att välja på. För alla olika människotyper.
Dock är La Paz en av de allra fattigaste städerna i hela Sydamerika. Och det märks. mer än tydligt. Det sitter tiggare i VARJE hörn och rånarna är listiga och många. Vi fick uppleva rån flera gånger och det är verkligen otäckt, för man tror att det aldrig ska hända en själv.
Om detta berättar jag i nästa inlägg. Nu ska jag ha en avslutande förmiddag med Nick som ska åka vidare imorgon. Vi ska besöka hans favoritplats för meditation, Temple de la Luna och därefter blir det vegitarisk lunch och en avslutande glass på favoritstället Bembos. En grym avslutning skulle jag vilja säga.
Pussssssss. Kika snart in igen. För det är NU historien om La Paz börjar på riktigt.
förlåt mina fina läsare
förlåt för att jag är sämst på uppdatering.
anledningarna är dock många, jag måste bara ta mig tid.
Jag lovar att slänga in ett inlägg ikväll om min otroliga resa till Bolivia. En resa som jag aldrig kommer glömma, fina och hemska minnen. Jag berättar senare.
Nu blire jobb!
J
en tyst minut
Genom en tyst minut sänder jag en tanke till Anders vars begravning är imorgon, skärtorsdagen, den 21 april. 11.00 i Viksängskyrkan i Västerås.
Jag önskar för allt i världen att jag kunde vara med. Love you, forever
Bolivia it is
Imorgon kväll tar vi nattbussen som tar 13 timmar!
Ser fram emot det mycket. Ska blir himla kul faktiskt!
Hörs på måndag!
beso
livets olika sidor
Jag satt som vanligt på en parkbänk på Plaza de Armas, huvudtorget, och präntade ner rader i min dagbok. I vanlig ordning passerade försäljare, unga som gamla, förbi mig där jag satt. De flesta av dem i hopp om att jag eller någon annan skulle köpa något. "No gracias" tackade jag vänligt och hoppet i ögonen på försäljaren dog ut. Bredvid mig där jag satt slog sig två skoputsare ner, 12 och 14 år gamla, deras händer var täckta av fläckar från skoputs och i händerna höll de sina redskap. De frågade om jag ville ha mina skor putsade, för 1 sol = 3 kronor, men jag tackade även den här gången nej.
Pojkarna satt kvar. Länge. Vi började prata. Jag är tacksam att vid sånna här stunder kunna språket. Det får en att slungas in i en annan värld. Jag frågade pojkarna om livet - om familjen, skolan, jobbet. Vi fick en fin konversation, dock präglad av svar som jag önskat att pojkarna aldrig skulle behövt säga mig.
Pojkarna älskade skolan. Konversationsklasserna och bildklasserna var favoritämnena. De gick i skolan så ofta de kunde. När de fick, och hade råd. Men de gick inte med elever i sin egen ålder. Den äldsta pojken, 14 år, gick i trean, men elever i 9 års åldern. Vad anledningen var, det sa han aldrig. Men jag såg att han skämdes. Då sa jag att det var lycka för mig att höra att han gillade skolan och att han trivdes och att han gick dit. Då sken han upp, och nickade instämmande.
På fritiden gillade pojkarna att ha kul, spela fotboll, besöka badhuset.. men mycket av fritiden gick åt att jobba. Jag ber er läsa ordet igen, jobba. 12 och 14 år gamla. Jobba. Det finns en lag i Peru som inte tillåter att någon under fjorton år jobbar. Den lagen följs inte. Den följs inte alls. Du kan gång på gång se små barn, i sex års åldern, sälja saker, med eller utan en vuxen. Det är sjukt. Det är helt förjävligt.
En skoputsning kostar mellan 1 - 5 soles, ca 3 - 15 kronor. Och antalet småpojkar som springer runt och putsar skor är många och antalet som vill ha sina skor putsade är få. "Muy poca gente quiere.. muy poca..."
Pojkarna pekade upp mot bergen och visade mig vart de bodde. Ett område där invånarna lever i extrem fattigdom, dvs. på ca 1 USD om dagen. De soles som pojkarna lyckas skrapa ihop räcker inte långt. Det räcker för dagen. Och de är så familjerna i denna fattigdom lever. För dagen.
Jag ville fråga pojkarna om de var lyckliga. Om de tyckte om livet. Men jag lät bli. Jag frågade istället om deras drömmar, vad de ville göra i framtiden. Men de visste inte. "No sé.. " var svaret. Och jag kunde tänka mig att det var svårt att se en framtid när varje dag är en ren mardröm.
Jag gav pojkarna några soles var. De tackade vänligt. Och jag kände att jag ville ge dom mer. Ge dom pengar att gå i skolan. Ge dom mat på bordet. Fylla deras hungriga magar. Ge dom hopp att kunna drömma. Ett hopp om en värdigare framtid. Jag sprang till banken. Fullkomligt slog mig fram genom folkmassan av människor. Jag ville fylla deras hungriga magar. Iallfall för en stund. Men när jag kom tillbaka var pojkarna borta. Där stod endast den ensamma parkbänken kvar, i mörkret. Utan Christian, utan Saulu. Utan mig. De hade återvänt till sin vardag. Ett liv som handlar om att överleva dagen.
Inställt.
Fältprojektsdagen med Plan tyvärr inställd. Jättetråkigt. Men jag håller tummarna för att det blir en annan dag!
Idag ska jag istället ägna mig åt att förbereda allt material till barnen och på eftermiddagen blir det jobb!
Puss o kram
Vilken chans!
Imorgon har jag fått chansen att fälja med Plan International Peru till ett av deras projekt utanför Cusco, för att se hur organisationen arbetar i fält med barns rättigheter. Ska bli jättespännande och jag ser fram emot det mycket! Nu denna vecka så har jag påbörjat min volontärperiod. Jag trivs, även fast det är tufft med språket. Men jag lär ju komma in i det såsmorningom. Nu planerar jag för fullt för temaveckorna med barns rättigheter. Det är svårt på ett annat språk, men för varje minut som går så inser jag att det är det här jag vill syssla med som arbete i framtiden. This is me. All in. 
Bildbomb
Efter fyra timmars hiking upphill var jag som första tjej i gruppen uppe, 4215 m ö h.
Aldrig utan er - mamma, pappa, bror - ni är alltid med mig
Fyra dagar jag alltid kommer minnas!
I made it! Efter fyra dagars hiking över berg och genom dalar är jag nu hemkommen. Ett äventyr jag aldrig kommer glömma. Ett äventyr som inte går att beskrivas, utan måste upplevas. Ett äventyr där jag svettats och svurit över de mördande tiotaltimmars uppförsbackarna - ett äventyr där jag kämpat och tagit mig fan på att jag skulle klara att komma fram till varje campsite - ett äventyr där jag lyckats och varit stolt över att jag klarat detta i stekande sol och skyfall med ett leende på läpparna till varje pris.
En fin sammanfattning kommer till helgen. Nu är jag helt slut och ska ta mig in till city för en välförtjänt massage.
Äventyret kan börja!
Jag har haft en jätte händelserik vecka och jag önskar att jag kunnat lägga in en bildbomb på alla fantastiska platser jag besökt. Men tyvärr är mitt internet det segaste i världen just nu. Ni får en bild på mig från Ollantaytambo, en ruinstad, två timmar ifrån Cusco. Med fantastiska ruiner som mer eller mindre knappt restruerats. Underbar utsikt från toppen och även en dag med grymt väder.
Nu ska jag snart sova för imorgon börjar äventyret som ska ta mig till Machu Picchu. (eller Machu Packhu som min pappa säger ;)) Upp med tuppen för att möta upp gruppen vid 6.30. Jag är grymt taggad. Jag kommer att vara borta i fyra dagar och återvänder hem tisdag kväll. Be för att vädret är med oss.
Hoppas ni sover gott där hemma
Puss och kram
